HanaPee's otroliga podcast - ris och ros

Men vad är det som händer? Är jag tillbaka på blogg.se? Det ser så ut iallafall. Anledningen är som den alltid har varit. Jag saknar att man inte kan ha sig egna design. Det är alltid NÅGOT som har med själva portalen att göra. Och det gillar inte jag. Jag vill kunna ha min helt egna sida. Och den enda portalen är blogg.se. 
 
Så, i´m back!
 
Bloggen har fått en ny fräsch design, enligt mig själv. Och jag är också ny och fräsch. EH, SKOJA! Jag är knappast ny och knappast fräsch. Snarare tvärt om. Gammal som ett paraply och lika fräsch som en nermensad och oduschad mig själv. WOWOWO! Och kan ni gissa vad? Jag tänkte börja med att gnälla som fan på en podcast. Egentligen vill jag inte gnälla, för det är en av mina favvo-poddar som drivs av två sjukt coola människor som jag verkligen ser upp till. MEN, min fobi har ingen lag och tyvärr låter jag den få styra lite nu. Fast egentligen inte då jag kan tycka att det är rent hyfs... 
 
HanaPee's otroliga podcast - avsnitt 103. Jag blev så otroligt illa berörd, eller vad jag ska säga. Martins son hade varit magsjuk i helgen och som vi alla vet så är ju magsjuka en av dom sjukdomar som sprids lättast. Det tror jag nog att dom flesta är medvetna om. Nu till problemet. 
När Martin var till jobbet (rätta mig om jag har fel) och folk frågade om han hade haft en bra helg, så svarade han att han hade haft det. Fast hans son var magsjuk. Fine, vita lögner kan man väl dra ibland (även fast jag inte är ett fan av det) men när det gäller så otroligt smittsamma sjukdomar som magsjuka så bör man vara väldigt noga och ärlig. 

Hade det varit jag som blev utsatt för detta, alltså att jag träffade någon som varit magsjuk på helgen och sen undanhållit den infon, då hade jag aldrig någonsin kunnat lita på den igen. Nu hoppas jag verkligen att folk i min närhet har så bra koll att dom informerar mig INNAN jag träffar dom, att det finns 1% chans att bli smittad. Trots det att jag är väldigt noga med hygien så vet man ju aldrig. Och jag kan ärligt säga att jag hellre dör än att bli magsjuk. 
 
Jag kan verkligen inte rå för det här. Jag vet inte om det faktiskt är min fobi som pratar, men jag kan känna att det är väldigt oansvarigt att inte tala om för omgivningen att man kan smitta. Det är ju ändå 48 h som gäller EFTER SISTA SYMTOM och jag tvivlar på att så var fallet i den här situationen. Nej, efter att ha hört detta så fick jag sån jäkla ångest och nu är jag ännu räddare för att gå ut och vistas bland folk. 
Inte undra på att magsjukor sprids. Om folk bara håller sig hemma i minst 48 h efter sista symtom så hade sjukdomarna minskat rejält.

Jag gjorde den här videon för ett par dagar sen, som faktiskt handlar om ämnet. 
 

Jag har en ätstörning.

Någonting som jag inte har skrivit om, är min ätstörning. 
Jag skäms något oerhört för det här och jag hade väl inte riktigt insett att jag hade ätstörningen innan jag fick diagnosen. Det är inte heller något jag har pratat med psykolog eller läkare om. Utan det har varit "dolt". Svårt att förklara men det har liksom legat lite halvsynligt under ytan hela tiden och jag har inte vågat prata om det. Jag har knappt ens vågat tänka det själv. Men nu tänker jag faktiskt berätta lite om det. Hur jobbigt och pinsamt det egentligen är för mig.
 
Jag vet inte hur länge jag har haft ätstörningen. Men det är nog längre än vad jag trott. Den har liksom kommit smygande och blivit värre och värre. Och för er som undrar, så är det alltså Bulimia Nervosa som jag pratar om. Detta kan nog ses som väldigt udda eftersom jag är emetofob också (fobi för illamående och kräkningar) och det vanligaste är ju att man faktiskt kräks upp mat när man har bulimi. Det gör alltså inte jag. Dock har jag dom tankarna. Jag spyr i huvudet eller hur jag ska förklara det. Jag vet att skulle jag inte vara så förbaskat rädd för att spy så hade jag gjort det. Det kan jag erkänna.
 
Det kan gå i perioder. Ibland är jag väldigt noga med maten och tänker på vad jag stoppar i mig. Gärna att jag försöker mig på någon slags diet. Senast provade jag Nutrilett shakes. Tyvärr vart det alldeles för jobbigt och det slutade med att jag åt mer istället. Det blev ett rejält bakslag. Det blir alltid bakslag när jag försöker bli hälsosam/gå ner i vikt. Jag vet ju att jag måste gå ner i vikt (för min skull) men ändå så står jag där och trycker i mig en chipspåse. Ja, chips är verkligen min last. Jag har alltid varit näst intill beroende av chips. Enda sen jag var liten så har jag älskat det. 
 
Dom senaste dagarna har varit extremt jobbiga. Ensamhet blandat med mens är en oerhört dålig kombi.
Jag måste lära mig att stå emot impulserna och sluta äta. Jag skäms verkligen så himla mycket över det här.
 
I onsdags: Jag åt ingen frukost. Men när jag åkte hem till mamma och sov där så åt jag på Max. Det var den enda maten jag åt. Tyvärr blev det en chipspåse på kvällen också, och en liten Sprite. Ångesten var maxad efteråt och jag kunde knappt sova på natten.
 
I torsdags: Jag åt en macka på morgonen + en aloe vera dryck. Till middag åt jag pizza på restaurang och avslutade med en belgisk våffla. Till middagen drack jag cola och hemma blev det ett till glas cola. Om jag hade ångest över dagens matintag? Behöver jag ens svara på det?
 
I fredags: Ingen frukost. Det blev en bulle och ett glas cola till lunch och på kvällen åt jag faktiskt sallad.
Tyvärr blev det en chipspåse igen och ett par glas cola. Jag mådde verkligen riktigt dåligt efteråt. 
 
Igår, lördag: Massor med körsbär och ett glas Proviva till frukost. Det kändes som en bra start på dagen. Tyvärr försvann den bra känslan då jag köpte ett Pringlesrör och en pizza till middag. Moffade i mig hela jävla pizzan och halva chipsröret + ett par glas cola. 
 
Sen har jag inte ätit något mer. Jag mår i skrivande stund förjävligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är därför som jag skriver. För att få ur alla mina tankar. Och åter igen, jag skäms så oerhört mycket över det här. Jag VET ju att jag äter alldeles för mycket och alldeles för DÅLIGT. Jag vet om att min kropp mår dåligt av det här. Jag vet om att jag mår dåligt av det. Men ändå så kan jag inte låta bli. Jag kan verkligen inte stå emot. Och jag känner att kroppen bara jäser och jäser för varje tugga jag tar. 
 
Nu kommer tankarna tillbaka om att i veckan som kommer så ska jag vara väldigt nyttig och hälsosam. Jag ska träna varje dag och jag ska inte äta NÅGOT onyttigt alls. Kommer slänga det som finns kvar så jag inte får någon impuls att hetsäta. För jag vet att ligger det massa chips kvar så kommer jag att äta upp det. Så allt ska slängas. Nu på en gång. 
 
Bara jag kommer igång med träningen och slutar äta onyttigt/hetsäter så kommer jag gå ner i vikt. Det är en lång resa och jag har ca 18kg övervikt. Och jag SKA klara det. Men det är så jävla svårt. Jag vet inte hur jag ska göra för att hejda mig från att inte äta något onyttigt. Jag tänker liksom på att äta hela tiden. Det är det enda som snurrar runt i mitt huvud. Äta äta äta. "Vad ska vi äta imorgon? Vad ska vi göra för middag? Ska vi dricka vatten till eller finns det cola?" Det är såna tankar som snurrar runt. Hela tiden. 
 
Jag är så rädd att folk ska tycka att jag är äcklig som äter så mycket som jag gör. Och jag känner mig ju verkligen äcklig. Äcklig rakt igenom. Men jag skäms så fruktansvärt mycket inför min familj/nära och kära. Vad tänker dom egentligen om mig? Förstår dom eller tror dom att jag är korkad som äter så mycket? Nu tror inte jag att folk i min omgivning är så korkade att dom tycker att jag är äcklig. Inte om jag tänker logiskt. För jag umgås bara med bra människor. Men rädslan finns ändå och jag är verkligen rädd för att dom ska tänka och tycka en massa negativt. Ändå så har jag sån lust att äta upp resten av chipsen som är kvar. 
 
Med det här sagt så betyder inte det att jag alltid mår dåligt. Det gör jag verkligen inte. Jag mår mycket bättre nu än någonsin. Men jag har mina down-perioder och då känns allt ruttet. Det har ingenting att göra med någon annan utan problemet ligger helt och hållet enbart hos mig själv. Och jag kan inte sluta. Inte själv. Inte än iallafall. Men jag kämpar på och hoppas på att få hjälp med detta. För det är verkligen ett oerhört stort problem för mig. 

Nu ska jag försöka sova, om jag kan. 
Godnatt!

Det här med sömnmedicin...

...eller inte.
 
Det är så himla svårt att veta om jag kommer somna utan, om jag behöver ta någon tablett. Och om jag nu känner att jag behöver få sova, vilken av alla mina miljontals piller ska jag ta? Dom pillerna jag har enbart för sömnen är:
 
Lergigan: Dessa tabletter gör att jag blir helt klubbad. Om jag inte har tagit dom på några dagar så slocknar jag inom en timme efter att ha tagit dom. Jag blir verkligen sjukt trött och kan knappt hålla ögonen öppna. En härlig känsla. Dock sitter det i alldeles för länge och gör att jag inte kommer upp dagen efter. Jag blir till en zombie och kan lätt sova 14 timmar utan att vakna. Dock går jag på toa, men det sker alltid i sömnen.
 
Imovane/Zopiklon: Underbara insomningstabletter som jag slocknar direkt på. Tyvärr är ju dessa tabletter vanebildande vilket gör att jag inte kan ta dom varje dag. Jag har gjort upp med mig själv att ta dom max två gånger i veckan. Vilka dagar jag tar dom spelar ingen roll, men jag får inte ta mer än 2 dagar i veckan. Det för att minimera risken att jag ska bli beroende.
 
Sobril: Egentligen ingen sömntablett, men på läkares rådgivning så har jag fått dessa att sova på. Jag somnar, det gör jag. Dock blir jag lite lullig. Man kan nog jämföra känslan med att vara full. Jag kan ju erkänna att jag mår väldigt bra på tabletterna, MEN jag har även gjort upp med mig själv att jag inte får ta dom mer än 2 gånger i veckan. Dessa är ju som sagt också vanebildande och jag håller mig till att inte ta dom oftare än så. Det blir oftast ingen gång i veckan utan jag spar mina lugnande tills det är dags för tandläkare/blodprov eller liknande.
 
Atarax: Sockerpiller sockerpiller och åter igen sockerpiller.
 
Ikväll måste jag sova, så då blir det en Zopiklon.
 

Det här med tandläkare!


Jag hatar mig själv...


Tidigare inlägg
RSS 2.0