Hästarna har vårkänslor

Nu när det har varit så extremt äckligt, blött, lergigt och kladdigt i hagarna så har Flóra självklart tappat ytterligare en sko. Inte konstigt egentligen med tanke på hur mycket hon och Narnia springer och leker. I söndags var det ändå väldigt mjukt (och tungt som attans) på ridbanan så då tänkte jag att jag kunde longera Flóra lite så hon får göra av med lite energi och tänka på annat. Jätteduktig men OJ vad hon busade runt i början. Bock efter bock, spark bakut och hon var helvild och glad. Det märks att dom börjar få vårkänslor. Dock har hon inte börjat brunsta än. Det är noga att kolla eftersom hon ska betäckas i år. 

Jag hoppas att min hovslagare Isa, som även är Flóras ägare, kommer ut snart och fixar Flóras fötter. 
 
 
 
 
 
 
 

Ihop med Josefin (en fast blick)

Spola fram till 24:06 och lyssna på det problemet. Återkom sen hit igen!
 
Kort och gott handlar det om en relation där ena parten är deprimerad. Och innan jag börjar ifrågasätta och säga ifrån så tänkte jag berätta lite översiktligt om hur det är att leva med depression eftersom jag verkligen känner igen mig i det som beskrivs i avsnittet.

För några år sen insjuknade jag i en depression. Ja, jag är frisk idag. Ja,jag kan fortfarande få skov och må dåligt. MEN, jag kallar mig frisk då jag är långt ifrån hur jag mådde då. Och det är något jag själv kommit fram till. Iallafall, för min del (det är såklart olika för alla) blev jag oerhört nedstämd. Så pass att jag hade självmordstankar. Det var aldrig på tal om att jag skulle begå självmord. Det var jag på tok för rädd för (rädd för smärta, rädd för blod och rädd för att spy). Men tankarna fanns där. Jag ville bara bort från verkligheten. Jag kände mig också väldigt ensam och att ingen tyckte om mig. Jag tappade alla mina intressen för att jag inte hade någon ork till att göra något annat än att försöka leva dag för dag. Minut för minut. 
 
När man är deprimerad (alltså, jag talar fortfarande utifrån mitt egna perspektiv, samtidigt som jag vet att det här är vanligt förekommande) så kan man utifrån ses som väldigt egoistisk. Allt kretsar till den deprimerade (sjuka) personen, vilket det på ett sätt också gör. Därmed inte sagt att personen kan ha känslor. I mitt fall var det så pass att mina känslor kanske var alldeles för starka. Speciellt dom "negativa" känslorna. 
 
Jag vet att det är svårt att se det från ett perspektiv man själv inte varit med om. Vissa tror sig veta hur det är, men jag tror aldrig att man kan veta innan man själv har upplevt det. Man kan självklart förstå och föreställa sig hur det kan vara, men mer än så... Nej. 
 
Hur som helst - för att återgå till avsnittet.
 
Josefin säger direkt hur hon känner vilket är att "personen kanske behöver stå på egna ben". Så långt är jag med och jag har full förståelse för det. Det är nog allt annat än lätt att leva med en partner som har en depression. Som den friska partnern i förhållandet så kan man ju tyvärr få stå ut med en del skit. Och det är såklart aldrig okej. Oavsett hur dåligt ena personen mår så är det inte en ursäkt för hur hen behandlar sina medmänniskor. Det är aldrig okej. Däremot kan sjukdomen vara en förklaring till hens beteende. 
 
Är ni med så långt? Bra!

Quetzala säger att det blir som ett slags medberoende, vilket jag håller med om. Under tiden jag var som sjukast så kunde jag enbart fokusera på mig själv. Jag hade nog med att orka gå upp ur sängen och om jag lyckades göra det kunde jag sitta och gråta en hel dag för att sen börja om nästa dag på samma sätt. Minsta lilla mothugg eller något som helt enkelt inte passade mig kunde få mig att bli helt förstörd. Det gjorde ju såklart att min älskade underbara pojkvän tassade på tå runt omkring mig. Han har alltid funnits där för mig och stöttat vilket jag är oändligt tacksam över. Det må låta krasst, men utan honom hade jag verkligen inte varit där jag är idag. Men det har ju såklart fått konsekvenser på HANS mående. Jag vet att jag inte alltid var den perfekta flickvännen. Jag vet att jag kunde vara väldigt elak och egoistisk. Men jag kunde samtidigt vara väldigt öppen med att prata om hur jag kände eftersom jag kände mig så trygg i det. 

"En depression är ju egentligen som att man är tre personer i en relation" - Kristin Kaspersen

Vänta lite. Stoppa bandet och lyssna på citatet en gång till. HUR kan en depression vara flera personer? En deprimerad person är fortfarande precis samma person som innan hen blev sjuk. Hen är även samma person när hen är sjuk. Det har ingenting med personligheter att göra, även om man utåt sett säkert kan uppfatta det så. Jag säger inte att det är fel att uppfatta en depression på det sättet eftersom alla uppfattar saker olika och så långt är det ju såklart helt okej. 

"Att han väljer depressionen istället för att välja dom, så väljer han den relationen" - Kristin Kaspersen
 
STOPP IGEN! Nu börjar jag bli otroligt upprörd och provocerad. Jag kan nog tala för 99,9% (finns säkert någon som inte stämmer in på detta) av alla människor som insjuknar i en depression att det inte är något som dom har valt. Jag tror inte att någon frivilligt väljer att bli deprimerad. Så att påstå att den här personen skulle välja depressionen före sin partner, det är helt sinnessjukt att uttrycka sig så. 

Är man i en depression så har man inte ett logiskt tänkande. Man menar nog aldrig att vara besvärlig, elak och självisk. För mig var det som så att allt jag gjorde fick ju såklart sina konsekvenser och dom fick jag ta. Absolut. Men mitt agerande gick såklart också ut över folk i min omgivning och den ångesten jag kunde få när jag insåg att jag sårat någon, den ångesten önskar jag inte att NÅGON skulle få uppleva. 

Därmed fortfarande sagt att känner man att man inte orkar vara i en relation tillsammans med någon som är deprimerad så behöver man inte det. Man är aldrig tvingad till att vara i en relation man inte mår bra av, även om man älskar personen i fråga och vill att hen ska må bra. Självklart måste man även tänka på sig själv.

Resten av deras samtal kring detta håller jag i det stora hela med om. 
OM man som anhörig känner att man har viljan och orken att hjälpa och stötta den sjuka personen så är det jättefint. Men man ska aldrig någonsin tvinga iväg någon till exempelvis en psykolog eller propsa på att hen ska prova medicin. 

För min del (igen) så fick jag enormt mycket hjälp från mina närmaste och det var med stöttning av dom som jag tog mig till en psykolog och sen fick träffa en läkare som hjälpte mig att komma igång med medicin. 

Nu orkar jag inte kommentera det här mer. Jag har framfört mina åsikter och tankar.
Hejsvejs!

RSS 2.0
heej