Jag blir grymt ledsen och besviken!

När jag loggar in på bloggen för att kika igenom mina kommentarer möts jag av tre anonyma. Visst, jag får en del anonyma kommentarer och 99% av dom är enbart positiva kommentarer eller av folk jag känner. Men när jag får såna här kommentarer vill jag bara slita av mig skinnet och skrika. Jag blir så himla ledsen och arg. Hur tänker folk? Varför, VARFÖR, skrivar man så här? Vad tjänar man på? Vad vill man få ut av det? Göra mig ledsen? Isåfall lyckas idioten riktigt bra, för jag blir nästan gråtfärdig. Jag har aldrig någonsin velat en person något illa. Jag har aldrig varit den som lämnar andra utanför eller snackar skit om andra. Jag hatar inga. MEN, jag ogillar folk som på något sätt tror sig må bättre av att skriva sånt här till andra. Så gör man bara inte. Tycker man något får man självklart berätta det, men det finns så många olika sätt att skriva sina åsikter på.

 
SVAR: För det första tycker inte jag att det är speciellt synd om henne. Hon verkar trivas bra här där hon bor samt att hon är pigg, glad och positiv så fort jag umgås med henne. Och det ser inte jag som att det är synd om henne... Och vila, va? Jag har inte ridit varje dag sen hon kom. Hon har ridits 5 dagar och vilat två. Jag har haft henne en vecka idag. Att vila två dagar i veckan tycker jag är bra. Dessutom rider jag inte mer än en halvtimme åt gången (på ridbanan alltså). 
 
Varför bryr du dig ens om vad jag gör? Är inte det jätte bra att jag kom iväg till hästen fast jag var sjuk? Det är väl en jättebra början tycker jag. En början på att jag faktiskt kan försöka ta mig iväg på andra saker i framtiden. Ehh, motivation finns det något som heter. Jag är helt klart mer motiverad och målinriktad nu än vad jag var förr. Samt att jag mår mycket mycket bättre nu också. Jag känner mig mer mogen liksom. Och därför tror och känner jag att hästen får mig att orka det lilla extra. Jag mår så mycket bättre när jag är i stallet. Jag känner mig som en hel människa då. Alla mina viktiga saker har liksom fallit på plats då. 
 
Sen tycker inte jag att du borde kommentera mina ridbilder. VAD exakt är det som är hemskt med dom? Hästen är fin och sagolik. Jag är världens lyckligaste. Är det något som är hemskt med det? En större sadel, för vem? Mig eller hästen? Jag tycker att sadeln passar mig mycket bra och den är superskön. Jag tycker att jag får bättre sits i den, faktiskt, än vad jag får i andra sadlar. Och då har jag ändå ridit i väldigt många olika sadlar. Och hur kan du komma och säga att jag inte har mjuka händer när du inte ens har sett mig? För hade du gjort det så hade du inte skrivit så. Eller jo det hade du säkert ändå bara för att vara dryg.
 


SVAR: Så du tycker alltså inte att jag tar tag i mina problem? Du verkar tro att du kan komma att bestämma över mig och vad jag ska göra och inte göra. Det är väldigt irriterande att du, som jag inte ens känner, ska kommentera en massa skit. För ja, jag tycker att dina kommentarer är skit! 
 
Mitt illamående vet jag redan varför det är som det är. Och det har jag skrivit om tusen gånger på min blogg. Vadå om det ska bli något vettigt av mig? Är jag inget vettigt nu? Är jag bara något skräp man kan kasta alla möjliga kommentarer på och tycka att det är kul? NEJ DET ÄR JAG INTE! Jag är väl lika mycket värd som alla andra. Alla har vi våra problem och svårigheter, brister osv. Det är så vi är. Jag vill varken dig eller någon annan något illa, så varför blir du så provocerad av vad jag gör? När jag inte ens får en vettig anledning till varför du blir provocerad. Jag känner liksom inte ens dig. Om du hade tagit kontakt med mig på annat sätt än genom en anonym kommentar och diskuterat min livssitiuation (som du egentligen inte har något att göra med) så kanske jag kan förstå hur du menar. Men det gör jag faktiskt inte nu. Det rör mig inte ett finger när du skriver till mig, jag blir bara ledsen av att en anonym människa kan tro sig kunna skriva vad som helst till en person den inte känner. Och om du känner mig (vilket jag knappast tror) så borde du kunna prata med mig på annat håll än genom en kommentar på min blogg. Det blir lite oseriöst tycker jag. Att inte ens skriva under med sin mailadress är också väldigt tråkigt. Den visas ju inte utåt utan det är bara jag som ser den.
 
Om du inte menar något illa, som du skriver, så kanske du bör tänka på hur du formulerar det du skriver. För inte är det något jag blir peppad av iallafall. Jag blir bara ledsen och förbannad på hur folk kan bete sig  mot okända människor. Säga att jag inte är vettig osv. Det är inte okej någonstans. Det gör mig bara besviken på mänskligheten.
 
När du säger att jag ska ta mig i kragen, vad exakt är det du menar då? Du menar alltså inte att det är att "ta sig i kragen" när man på egen hand skaffar stallplats. Ringer runt till olika stall. Fixar allt helt själv (vilket jag aldrig gjort tidigare). Att jag på egen hand tillsammans med min pojkvän tagit tag i skolan nu. Att vi ska plugga tillsammans. Att jag mår bättre och att jag kämpar med vardagen och gör saker som jag aldrig ens hade en tanke på för ett år sen. Du tycker inte att det är att "ta sig i kragen"? Antagligen inte eftersom du aldrig kommer förstå hur det känns för mig. För dig är det säkert hur enkelt som helst och som något "alla ska kunna klara av". För mig är det liksom inte så. För mig är det verkligen "att ta sig i kragen". 

Svar på kommentar


Svar på kommentar



Svar på kommentar

http://nilssonochablo.blogg.se/

Svar till Emmasophie

TEXT BORTTAGEN PGA PERSONLIGA SKÄL
---->http://emmaasophiee.blogg.se/ <----
Hej!
Det är jätte tråkigt att du ska behöva bli lite arg på mig pga att jag är deppig. Som du säger så mår alla dåligt ibland och så är det. Man måste kunna få må dåligt för att uppskatta sina bra dagar. Eller så tänker iallafall jag. Min anledning till att jag är deppig just idag är något så helt simpelt som att jag fick en massa flashbacks från mitt tidigare liv plus att jag bara känner mig hopplös. 

Jag är jätte ledsen att du har blivit utsatt för mobbing, våld, ätstörning och så. Det är jag verkligen. Men du vet att saker och ting uppskattas olika från person till person. Jag har också blivit mobbad. Grovt mobbad. Jag har också blivit slagen. Och jag mår fortfarande idag jätte dåligt pga det. Och det hände när jag var mellan 13-15 år. Eller det var då det var som värst. Idag är jag 23 och det går inte en dag utan att att minnen flyger förbi mina ögon. Så att jag du skulle haft det värre än mig går liksom inte att säga.

Självklart accepterar jag att du mår dåligt över det du har varit med om men du måste också kunna inse att alla uppskattar saker och ting olika. Något så "simpelt" som att åka buss är till exempel en svår grej för mig men som är världens enkaste grej för någon annan. Det finns alltid folk som har det värre än man själv. Tänk bara på "barnen i afrika" bara för att dra ett exempel till. Jag ÖNSKAR att jag kunde göra allt för att förbättra deras (och alla andras såklart) tillvaro och livsstil, men det är rent av omöjligt för mig hur mycket jag än försöker. Folk säger att man inte ska slösa med vatten för att tänka på barnen i afrika. Men dom kommer liksom inte få mer vatten bara för att vi stänger av kranen. Jag vet inte, kanske om ALLA, verkligen alla, skulle gå in för det så skulle det kanske kunna ske en förbättring. Men samtidigt är vi bara ett land på hela jorden och det skulle krävas så mycket från andra länder också.

Det kanske var ett jätte dumt exempel och jag hoppas att varken du och alla andra tar illa upp, för jag försöker bara förklara hur jag tänker. Alltså, man kan inte jämföra problem med varandra. Tyvärr. Men jag är hemskt ledsen för dödsfall och allt du varit med om. Det är hemskt att förlora nära och kära.

Ja alltså, jag är en person som aldrig nöjer mig med vad som är bra. Har jag nått ett litet delmål vill jag genast förbättra mig och bli ännu duktigare på det jag gör. Som till exempel med bloggen. Jag är skitglad att jag är med på Mest Aktiva, det är jag. Men samtidigt har jag legat där i 2 år lite då och då utan att det händer något. Visst, jag har Uppsalas största blogg (för tillfället) och det är jag också skitglad för. Jag har kontakt med ett par företag osv och det går frammåt. Det känner jag också. Men jag nöjer mig liksom inte med det lilla. Jag vill bara ha mer och mer. Så jag nöjer mig inte för ens jag har blivit sveriges nya Blondinbella (haha, nej men det var ett krasst exempel) och författare. Typ. Jag får börja försöka inse att jag ska nöja mig med det lilla.

Det med att inte deppa på bloggen. Det är just det min blogg är till för. Jag kommer deppa hur mycket jag vill. Och jag klagar extremt mycket här. Skriver exakt vilken färg mitt bajs hade eller om jag hade 10 eller 0 snorkråkor i näsan. Liksom, jag skriver det jag vill skriva om och deppet är något jag lärt mig hantera genom att skriva om det. Jag har svårt att prata och att uttrycka mig genom skrift är jätte bra för mig. Nu kanske jag inte är sådär jätte duktig på grammatik men jag skriver hellre än pratar. Och fejka kommer aldrig aldrig hända. Aldrig någonsin. Jag vägrar att hitta på en fejkad vardag för att få fler läsare. Det tror inte jag på. Det håller inte. Jag är den jag är och det är ju för den jag är som jag vill bli omtyckt. Inte den jag önskar att jag vore.

Ja jo, cambilder blir väl aldrig bra haha. Men det skiter jag också i.
Det är en sån liten del att jag helt enkelt inte orkar bry mig om min dators simpla cam.

Nja, jag tar inte till mig riktigt allt du skriver. Men grejen är den att jag tror inte du heller har läst om mig och vet hur jag tänker och går igenom. Så jag kan absolut förstå att du reagerar. Det skulle jag också göra OM jag inte hade läst innan. Resa mig upp gör jag när jag kommit ut från min lilla depp-svacka.

Tidigare inlägg
RSS 2.0