Dag 2

Det var ju typ en månad sen jag körde denna, så det känns på tiden att jag tar upp det nu!


Det här var en svår fråga. Jag vill träffa många personer men tyvärr verkar inte dom vilja träffa mig. Jag orkar inte nämna namn, men jag syftar på mina vänner. De vänner jag har kvar alltså. Jag skulle bli glad om vem som helst ville träffa mig så jag skulle vilja träffa vem som helst, typ. Mina vänner liksom. Så himla himla svårt att bara välja en person. Men om jag ska nämna ett namn förutom Kim och Mamma så blir det morfar. Jag vill träffa min fina saknade underbara morfar som gick bort för snart ett år sen. Jag mår så dåligt pga det och jag saknar honom riktigt mycket. Morfar <3


Känsligt att prata om psykiska sjukdommar?


Till skillnad från till exempel cancer, hjärtsjukdomar osv. Vad är det egentligen för skillnad?
Och hur kommer det sig att det fortfarande är "tabu" att prata om psykiska sjukdommar?

Jag och en vän diskuterade detta. Vad det egentligen är för skillnad mellan att till exempel ha cancer eller depression. Båda två är sjukdommar som oftast går att bota. Den ena lättare än den andra. Men det är ändå sjukdommar. Varför är folk mer rädd för psykiskt sjuka än de som har till exempel cancer?
Jag förstår om man tänker på typ mördare osv. Men om man tänker efter, hur många av alla människor är egentligen "mördare"? Våldtäcksmän osv, ja dom är psykiskt sjuka. Men om vi glömmer just dessa människor för stunden och riktar in oss på de mer "vanliga" psykiska sjukdommarna så som depression, destruktivitet, borderline, schizofreni osv. Vad är det som gör att vi är rädda för dessa sjukdommar?

Det jag tror är att folk som inte har kommit i kontakt med dessa sjukdomar (antingen genom familj, släkt, vänner osv) eller inte vet så mycket om dom utan bara har hört talas om sjukdommarna är rädda för vad det är och därför väljer att inte prata om det.
Jag menar, det pratas inte ofta om folk med psykiska sjukdommar men det pratas betydligt mycket mer om de som har andra sjukdommar. Det tycker jag inte är rätt. Sjukdom som sjukdom. Oavsett vad man har för sjukdom så är man ju lika mycket värd som vem som helst. 


...är något jag ofta blivit. 
På ett sätt förstår jag varför.
När man är sjuk (som jag nu i depression) så måste man prioritera sig själv i första hand. Man orkar inte alltid hjälpa, stötta och ställa upp på andra eftersom att det kan vara otroligt krävande. Därför kan man nog bli kallad egoistisk. Men mår man inte bra själv och knappt orkar ta tag i sig själv så är det oerhört svårt att dessutom orka hjälpa andra. Jag har själv varit med om detta så jag vet vad jag pratar om. 

Jag önskar att det ska bli lättare för alla att kunna prata om sina psykiska sjukdommar. Att förstå att man inte är en sämre människa som alla är rädda för. För så är det inte. Folk som är rädda är de som inte har någon aning om vad det egentligen är för sjukdom. Jag har mött många personer som har tagit avstånd från folk med psykiska sjukdommar och det är skrämmande. Det är nästan pinsamt. Men samtidigt så förstår jag att man kanske blir rädd om man inte vet vad det är för något. Det är väl kanske naturligt att reagera så? Jag tror det.

Jag hoppas att det blir någon förändring på detta!
Att folk ska inse att man inte är "dum i huvudet" om man har en psykiskt sjukdom eller att man inte ska se personens sjukdom utan att man borde lära känna personen först. Alla är vi individer som reagerar olika på samma sjukdommar.


 

Sjukling!

Idag mår jag sjuk - fortfarande förkyld med feber, hosta, jobbigt i halsen och i bihålerna.
Molly missar idag - psykologtid (ringt och ändrat!) och SAMS (även där avbokat och har ny tid).
Negativt idag - Ingen träning (ska stanna hemma från dansen ikväll), missar psykolog och SAMS.
Positivt idag - Kim är söt (det är han alltid), jag klarade av att både ringa och avboka!

Jag måste verkligen vila upp mig. Jag kan bara sitta ner. Jag är inte direkt hängig i kroppen utan det är mitt huvud som tar mest stryk. Halsen och bihålerna samt febern. Blä. Nu har jag dessutom varit sjuk i en hel jävla vecka. Jag orkar inte riktigt med det nu liksom. Men det finns ju inte så mycket att göra så jag ska vila extremt mycket, fixa med bloggen, kameran osv. Satsar på att vara frisk på onsdag så jag orkar dansa då. Och på fredag ska jag ju till Västerås så då måste jag vara frisk med. SUCK!

Idag mår man bra...NOT!

Tre ord räcker - jag mår dåligt!

Fast det där var ju 6 ord. Haha...

Jag är hemma från Enköping. Kan säga som så att jag kom hem runt 2 tiden i natt. Efter en liten incident så vart jag tvungen att åka hem. Panik som jag fick kände jag att jag inte klarade av att åka buss. Så tillslut så fick jag tag i Kims vän Gunnar och han var så otroligt galet snäll att han satte sig i bilen ända från Uppsala för att komma och hämta mig. Kim hängde med, såklart. Så himla himla snällt av dom två att komma. Det är ju galet långt till Enköping. Jag kom inte ihåg att det var så långt faktiskt. Men det gick brabra.

Jag orkar faktiskt inte skriva om gårdagen - det känns inte rätt.
Jag kan iallafall säga att det var jätte kul att träffa min vän där, men jag vill inte skriva mer om det.

---

Idag vaknade jag och var ännu mer förkyld. Jag har galet ont i mina ben och jag känner mig inte alls i form. Jag som har dans imorgon, jag måste ju! Men jag kan ju inte träna om jag är sjuk. Då kommer jag knappast må bättre. Jag orkar ju knappt sitta upp eller ta mig till toaletten så... Har tagit alvedon idag iallafall så jag hoppas på att må bättre fram till kvällen. Annars blir jag ledsen.

Förlåt att jag inte har några bilder. Men jag orkar inte!
Vi kanske hörs sen. Jag ska försöka sova lite tror jag.


I Enköping hos min fina vän!

Nu sitter jag hemma hos min vän Sanna i Enköping och har precis käkat en utsökt middag som vi faktiskt har lagat. Det var tortellini med spenat och ricotta ost i en tomatsås och nu ska vi börja dricka lite drinkar. Jätte mysigt med en tjejkväll med en person jag verkligen trivs med. Så myyyysigt.

Vi hörs imorgon!

RSS 2.0
heej