PSYKISK OHÄLSA MED...

Psykisk ohälsa är så otroligt vanligt. Jag vet inte HUR vanligt det är, men jag kan nog lova att alla någon gång i livet kommer uppleva psykisk ohälsa. Men eftersom det fortfarande är ett känsligt ämne för många och väldigt tabu att prata om psykiska sjukdomar och diagnoser, mediciner hit och dit osv, så måste vi tillsammans hjälpas åt att bryta tabun. Det kanske känns tjatigt att så många på sociala medier pratar om psykisk ohälsa. Det finns många poddar och många på både instagram och youtube som vågar prata om det. Och det är så himla himla bra. Men så länge det fortfarande är tabu att prata om psykisk ohälsa så kommer iallafall jag göra allt jag kan för att normalisera det. 

Därför har jag gjort en liten serie på min youtubekanal där jag pratar med, enligt mig och många andra, väldigt inspiererande och coola människor. Jag har än så länge 4 avsnitt uppe där ni kan höra Pillerpodden, Olle Öberg, Yumi samt Johanna Wagrell. Fler videos kommer uppdateras i det här inlägget allt eftersom  Dessa personer är några som jag verkligen tycker är inspirerande. Det är egentligen ingenting jag kan förklara, utan det är personer som själva måste upplevas. Så in och kika på dom fyra första avsnitten samt hjälp till att sprida budskapet att psykisk ohälsa INTE är något som ska vara tabubelagt. 

           

           

 
 

Svar på kommentar till en anonym!

Ja, absolut. Jag vet att jag skulle behöva komma ut och göra något. Jag VILL ju göra något. Jag har ledsnat totalt på att bara sitta hemma och stirra in i väggen. Jag vill verkligen komma ut och jobba och tjäna egna pengar. Jag tror inte att jag har sagt något annat. Det jag menar med att jag blev besviken och arg på läkaren är att jag inte har någon (!) energi alls. Jag funkade jättebra på adhdmedicin förutom att jag fick ökad puls och högre blodtryck. Annars fick jag energi av medicinen och det gjorde att jag orkade hålla fokus samt faktiskt komma upp på morgonen. Jag som annars kan sova 14 h i streck. Att då bli nekad att fortsätta prova med medicin och få höra att jag istället borde börja ha praktik/arbetsträna, det var som ett slag i magen. HUR ska jag få energi att göra något när jag inte orkar börja göra något? Förstår du hur jag menar?

Men jag vill ju som sagt börja lite smått med praktik för att komma igång och göra något. Jag vet att jag skulle må mycket bättre psykiskt om jag hade något "vettigt" att göra. Sen kan jag dock inte hålla med om att jag har "trixat" med olika mediciner. Det låter som att jag har blandat hejvilt utan någon läkare som håller koll. Och så är det verkligen inte. Egentligen har jag inte haft så många olika mediciner. Det är inte för ens senaste året som jag provat 4 olika mediciner för min add. Så något medicintrixande har jag verkligen inte hållit på med :).

Jag håller med om att nog dom allra flesta mår bra av att ha något att göra på dagarna, att känna sig behövd och att få social kontakt. Jag vet att jag skulle må bättre om jag hade en lugn och trygg plats att vara på. Och jag VILL att det ska funka. Självklart kommer det ju inte vara 100% utan det kanske börjar med en timme i veckan, en dag då jag känner att jag faktiskt orkar. Som sagt, en får ta det lugnt och känna efter så det inte går för fort. Då brakar nog vem som helst som varit en soffpotatis i hela sitt liv. 

Men samtidigt kan jag inte lita på att jag kommer fixa det. Viljan finns, det gör den verkligen. Men jag har aldrig lyckats hittills i mitt liv. Vad är det som säger att jag skulle lyckas just den här gången? Ingenting har ju förändrats mer än att jag kommer upp på morgonen när jag tar min medicin. Jag mår fortfarande väldigt dåligt fysiskt och jag blir sjuk för ingenting. Jag tror inte att det är psykiskt, det att jag blir sjuk. För jag har verkligen varit så i hela mitt liv. 

Nu fick du ett enormt långt svar. Jag hoppas att du kommer se det och att du förstår hur jag tänker. Kortfattat så vill jag verkligen komma ut och börja arbetsträna/ha praktik/vadsomhelst men jag är på riktigt livrädd för att misslyckas ännu en gång.

Alltid trampad på av läkare, FK & AF

Jag vet inte om jag har berättat om det som hände på senaste läkarbesöket. Men det som hände var att jag gick där ifrån helt förstörd och förvirrad. Tidigare läkarbesök hos samma läkare har jag varit nöjd med. Jag gillade han redan från början. Men senaste gången var hemsk. Jag kände mig så otroligt liten och trampad på. I underläge liksom, vilket en ju är hos sin läkare. 


Jag var ju dit för att prata om medicinering. Eftersom jag blev tvungen att sluta pga biverkningar så trodde jag helt enkelt att vi skulle prata om att få prova ny medicin. Men enligt läkaren så fanns det inte fler mediciner (vilket är fel, för det gör det). Han propsade på att eftersom ingen medicin har funkat hittills så behöver jag prova något annat. 

Då sa han att han tyckte att jag skulle arbetsträna. Jag ifrågasatte det och sa att jag inte KAN jobba när jag först och främst inte har någon energi och sen att jag mår för dåligt. Men det förstod han inte. Mer än så kunde jag inte prata för tårarna forsade ner och jag hulk-grät. 
Jag kände mig helt överkörd (som vanligt).

Nu är läget så här att jag väntar på en tid med Navet. Det är en del av arbetsförmedlingen, tror dom jobbar med folk som behöver lite extra stöd. Senast jag hade kontakt med dom så sa den kontakten att jag inte var redo för att börja komma ut i arbetslivet. Jag visste ju det och det var ett enormt misslyckande för mig. 

Min livssituation har inte förändrats ett dugg. Jag kan inte se hur jag skulle vara mer redo för att jobba idag än sist jag pratade med dom. Men eftersom jag söker aktivitetsersättning så kräver FK att jag gör en arbetsbedömning för att se hur mycket jag orkar. 

Och jag är så jävla rädd att åter igen misslyckas. Jag vill inget hellre än att komma ut i arbetslivet och jobba och tjäna egna pengar och bidra till samhället. Men jag vet inte om jag kan. Och jag tror tyvärr att jag kommer misslyckas igen. 
Men är det det som FK vill så varsågoda. Ni kommer bryta ner mig fullständigt. Jag är redan så otroligt svag att minsta lilla bakslag kommer dra ner mig på botten. 

Och för er som inte är ett dugg insatta eller på något sätt inte förstår hur min situation ser ut så kan jag försöka förklara. Jag lovar att ni alla kommer förstå det tusen gånger bättre än vad FK någonsin kommer göra. Försäkringskassan är ett jävla skämt. Där jobbar det folk som tyvärr inte har varken empati eller någon som helst medkänsla för deras klienter (eller vad det nu heter). 

Jag är 28 år i år. Jag har aldrig haft ett jobb. Jag har haft lite olika praktikplatser som jag visserligen har trivts bra på, men som på ett eller annat sätt inte funkat. 
Den enda praktikplatsen som jag varit på en längre tid var Jannes Blommor (som för övrigt var en stor räddning för mig, dom var underbara). Men anledningen till att jag faktiskt var där så länge var för att jag fick skjuts varje dag. 

För det är just precis det där som är en av mina stora svårigheter. Jag har jättesvårt (!) för att komma igång och ta mig iväg. Det är ett stort handikapp för mig som påverkar hela mitt liv. 
Vissa dagar är det superlätt och vissa dagar helt omöjligt. Och jag kan inte förklara vad det är som gör att jag inte kan. Jag brukar säga att det är som en osynlig spärr framför mig. Ibland sitter den helt fast och är omöjlig att rubba. Ibland går den att pressa bort och ibland är spärren helt borta. 

Jag vet att det är omöjligt att förstå för någon som själv inte har liknande problem. Det är många som inte tror på mig och det gör mig så otroligt ledsen. För tro mig - jag vill inget hellre än att fungera och passa in i samhället. 

En annan stor anledning till varför jag inte kan jobba är att jag blir sjuk. Jag blir på riktigt sjuk. Sängliggande dagen efter med feber, huvudvärk och ont i halsen. Så om jag har varit iväg och gjort något en dag så kan jag vara säker på att jag kommer bli sjuk dagen där på. 
Det där kan dock variera. Ibland blir jag bara ännu mer trött än vad jag normalt är och ibland kan jag hålla igång några dagar i rad. Men då är det 100% säkert att jag kommer bli sjuk lika länge som jag höll igång. 

Så här har det varit för mig i hela mitt liv. Men eftersom jag ofta fick skjuts av pappa till skola och praktik så hjälpte det mig otroligt mycket. Sen att jag inte var aktiv i skolan var ju en annan sak. Men jag var iallafall där. 

Jag önskar bara att jag kunde få passa in i samhället och bli förstådd. Jag känner mig så dum och obegåvad som aldrig någonsin har jobbat. Jag har på riktigt aldrig i mitt liv tjänat egna pengar. Visst har jag gjort lite "ströjobb" för en massa år sen då jag sålde bilder och bloggdesigner. Men det var ju ingen inkomst direkt. 

Nu går jag alltså och väntar på att få en kontakt med Navet igen och sen kommer jag ju då troligtvis få göra en arbetsbedömning för att se hur mycket jag orkar (haha). Och sen kontakta FK och berätta att jag åter igen har misslyckats. 

Jag vet att jag inte ska ha en så negativ inställning. Jag vet att jag ska försöka se framåt och att det kanske kommer gå jättebra! En vet ju inte innan en har provat liksom. Men samtidigt har jag aldrig någonsin klarat av något hittills i livet, så varför skulle jag göra det den här gången? Speciellt inte när min livssituation inte har förändrats ett dugg sen jag provade sist. 

Haha, herregud vad långt det blev nu. Men jag har en förmåga att spinna iväg när jag väl kommit igång med skrivandet. Skriva har för övrigt varit något jag alltid älskat att göra. Så om någon känner sig sugen på att hjälpa mig att skriva en bok, hojta! 

Är det någon som orkade läsa igenom allt? Stor eloge till dig! Skriv gärna en kommentar isåfall :) det hade gjort mig glad. Glöm inte heller att kolla in min senaste video på youtube som handlar om fetthat! 

Hejsvejs!


Sjuk som fan och arbetsträning

Det börjar bli jävligt tröttsamt nu. Jag  blev sådär jättesjuk i onsdags. Innan det hade jag haft lite ont i halsen till och från och känt mig hängig. Men efter onsdagens enormt händelserika dag så sa min kropp ifrån. Dels springa som en tok i ny, blöt snö på oplogade vägar, dels blodprov vilket jag aldrig verkar vänja mig vid och sen ett möte om att jag troligtvis ska börja arbetsträna. Så när jag kom hem på onsdagseftermiddagen var jag minst sagt helt slut! 


Jag fick feber den natten och sen har jag alltså varit sängliggande sen dess. Hög feber har jag inte haft, men så pass att jag måste ta alvedon och Ipren. Men det värsta har verkligen varit hostan jag har. Jag har aldrig i hela mitt liv haft hosta av något slag. Eller jo, en gång, men det varade bara i någon dag. Det här har liksom hållt i sig sen i torsdags mer eller mindre. Och för er som är intresserade så är det slemhosta jag har. Förjävla jobbigt och jag har sååå ont i bröstet för att jag hostar så mycket. 

Därför har jag inte heller haft ork till att göra en ny video. Jag lovar att det kommer en snart. Men jag har ännu mindre energi än normalt så jag orkar verkligen inte. 

Det här med arbetsträning förresten, jag tänkte göra ett separat inlägg om det sen. Eller en video. Eller båda. Vi får se! 
Nu ska jag kolla på någon dokumentär på Netflix. 

Natti!


Ny design, denna är bara tillfällig.

Ny design på väg, någon gång!

Tips för att få bort ångesten

Jag vet inte hur poppis det är med "målarböcker för vuxna" längre men jag tycker att det är superbra mot ångest. Jag brukar dock göra egna mönster och färglägga på datorn. Det kanske är klurigt om en har en vanlig mus, men jag använder en bamboo-penna (som är så otroligt nice!). Så om jag får riktigt mycket ångest så är det bästa att försöka tänka på något annat. Och det gör jag genom att dels göra egna mönster och sen bara färglägga. 

Fritt fram att sno bilden för att själva färglägga om ni känner för det. 
 
 



Det var ett tag sen!

Det var ett tag sen jag skrev. Hej! Det är fortfarande folk som är inne och kikar här. Kanske i hopp om att ett nytt inlägg ska dyka upp? Det har ju nästan gått ett helt år sen jag skrev sist. Vilka är ni tappra människor som klickar in här? Gör er hörda! 


Men annars då. Jag brukar ju skriva som mest på nätterna eftersom det är den tiden på dygnet jag mår som sämst. Nu har jag visserligen kunnat sova relativt okej det sista året så jag har inte haft något större behov av att skriva av mig. Därav den enormt långa frånvaron... 

Tyvärr måste jag bryta tystnaden med ett litet gnälligt inlägg. Förlåt för det. Eller nej förresten, jag tänker inte be om ursäkt. För jag har lika mycket rätt att gnälla och klaga som en annan har rätt att visa vad hen har köpt för nytt smink. Sådeså! 

Mitt gnäll: jag mår illa. Fruktansvärt illa. Det var längesen jag faktiskt mådde så här illa. Som grädde på moset (vilket för övrigt är ett riktigt äckligt uttryck! (Och jag vet inte ens vad det betyder, men det låter bra.)) har jag tappat bort min burk med Lergigan så jag kommer troligtvis inte få sova något i natt. Jippi! Not. 
Jag har ju mina insomningstabletter, Imovane. Men vet inte om jag får kombinera dom med min ADD-medicin. Någon som vet om en får kombinera Intuniv och Imovane? Och fass gör mig inte klokare. 

Nåja. Tillbaka till mitt illamåendegnäll. Det kom utan förvarning (som det alltid gör, det är ju inte direkt så att illamåendet knackar på och frågar om den får besöka mig...) och jag blev livrädd. Och som jag sa tidigare (tror jag) så har jag inte mått illa på väldigt länge. Inte om jag jämför med förut iallafall. Då mådde jag alltid illa. Jag antar att det har att göra med att jag dels äter mycket bättre idag och dels att jag mår bättre psykiskt. Men ja. Dippar har väl alla ibland och det är väl bara något en får acceptera. 

Annars i livet då? Jo det rullar på, tackar som frågar. Idag ska jag och pojkvän till hans kompis med "gänget" och kolla MELLO! Jag tammefan älskar mello! Feelgoodprogram enda ner i tårna. Typ så. Jag vill ha partyhattar och glitterboa (vad heter boa i plural?). Boor, bo-or alltså? Ni fattar grejen. Jag gillar sånt. 

Jag kom precis på en grej! Mitt illamående har *peppar peppar ta i trä* minskat lite. Kanske för att jag lyckades tänka på något annat för en sekund. Men så började det klia och jag fick sluta skriva och BAM kom tankarna tillbaka. 
Nej om jag kanske ska ta och försöka lägga mig ner och räkna får eller något. 

Godnatt! 


NPFbloggens bokstavsarmband



Jag fick för ett tag sen två superfina armband hemskickade från Andrea som driver NPFBLOGGEN. 
På det ena armbandet står det ADD POWER och på det andra FUCK FUNKOFOBI.

Det bästa är att man kan designa sitt egna armband och det kostar bara 70:- . Superbra pris faktiskt och dom är riktigt fina och har bra kvalité. Om du själv inte vill ha ett armband så kanske du kan ge bort i present. 

Kika in på hennes blogg och hälsa från mig! Hon är grym!
KLICKA HÄR för att komma till beställningssidan.
KLICKA HÄR för att komma till hennes blogg.

 
 

VUXENMOBBING

Låt oss prata om det här med vuxenmobbing. Mobbing som förekommer bland vuxna, med vuxna, av vuxna. Mobbing som mobbing tänker ni och javisst, det spelar ingen roll. Mobbing är aldrig okej oavsett vem det är som utför det. Däremot anser jag att det ändå är en viss skillnad.

Vad tycker du? Kommentera gärna!
Kram och kärlek!


MOLLY TESTAR: Skin roller från Swiss Clinic

Jag har så otroligt länge haft komplex över min hy. Jag har aldrig riktigt haft problem med just finnar och/eller acne. Det är mer stora porer (då menar jag verkligen stora! Kolla bara bilderna här under) som jag har problem med samt pormaskar. Och jag är ju såklart en av dom som inte kan låta bli att klämma. Ajjabajja, jag vet att det är fy skäms att klämma. Men jag kan liksom inte riktigt låta dom där utstickande grejerna va, jag bara måste klämma lite. 

Så här såg min hy ut innan jag började med behandlingen, alltså 2/5.


Som ni ser har jag enormt stora porer vilket jag haft mer eller mindre i hela mitt liv. Och förutom att jag tycker att det är fruktansvärt fult och äckligt (på mig själv alltså, på andra bryr jag mig verkligen inte!) så är det ett helvete att använda smink. 

Hur som helst så har jag länge velat testa en behandling på salong som görs med små små micronålar. Men det har liksom aldrig riktigt blivit av. Sen såg jag den här videon på Helen Torsgårdens youtubekanal och tänkte direkt att DEN DÄR SKA JAG HA! Så jag klickade faktiskt hem en egen som kom till mig igår. Och jag har redan hunnit använda den två gånger. 

Det finns olika storlekar för olika ändamål och resultat. Jag valde 0,5 mm. 

 
Om ca 10-12 veckor kommer jag göra en uppföljningsvideo om hur mitt ansikte ser ut. Om det har blivit något resultat eller om det inte funkade alls. Jag är så himla spänd på att se om produkten kan hjälpa mig. Jag har liksom provat typ allt, nästan. Och ingenting har fungerat. Dyra krämer har varit bortkastade pengar.

Varning för äckliga bilder, men efter behandlingen så förvandlas ansiktet till en jordgubbe.
IN OCH KIKA PÅ MIN VIDEO HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!

 
 

Svar på youtubekommentar

 


Detta är ett svar på en kommentar jag fick (bilden) på ett av mina youtubeklipp. Jag känner att jag förklarar mig lite bättre i skrift så därför kommer det ett sånt roligt inlägg istället för en video. Jag varnar här med att detta inlägg kan bli LÅNGT!
 
Och jag delar upp kommentaren så det ska bli lättare att förstå hur jag menar. Luta er tillbaka, läs och njut. Typ! :)
 
1. Alltså det är en riktigt bra fråga! Grejen är den att tydligen går det ju att ha både bulimi och emetofobi. För visst har du rätt kring vad det är för något. Däremot ser det väl liksom lite olika ut för alla, även om det finns en röd tråd.
 
Jag vet att jag har ett ätstört beteende och jag tänker i princip alltid på mat och min vikt. För mig innebär min ätstörning att jag hetsäter i perioder samtidigt som jag ibland äter ingenting. Samtidigt som jag tränar som en tok för att i nästa stund inte träna alls. Du ser, det blir som en ond cirkel. Nej, jag spyr inte. Jag använder heller inte laxeringsmedel. Därför undrar jag ibland om det är just bulimi jag har och inte någon annan typ av ätstörning.
 
Jag känner lite att det är dumt att sätta mig i ett fack, eller vad man ska säga. Jag är inte sådär superpåläst vad gäller ätstörningar, men det spelar ingen roll. Jag har ett ätstört beteende och det räcker liksom. Att jag säger att jag har just bulimi är för att det står på mitt "papper".
 
2. Vi ser det helt enkelt på olika sätt. För mig är det varken en svaghet eller något negativt att visa känslor öppet. För mig är det en styrka. Jag har faktiskt aldrig stött på någon med samma resonemang tidigare, men alla tycker olika och det är liksom helst okej!
 
Dessutom - det är klart jag kan behärska mig. Det är ju kanske inte direkt så att jag skriker rakt ut eller liknande.
 
3. Såklart att jag ibland misslyckas, jag är också en vanlig människa precis som du.
 
- Tro´t eller ej!
 
Helt ärligt, haha, det du skrev blev så svamligt så jag blir snurrig.
Tyvärr får du inget bättre svar.
 
4. Det är ju inte en själv det är fel på, Samhället är verkligen inte anpassat för alla.
 
Kolla - om vi hade kommit så långt i samhället att det inte längre sågs som något avvikande att ha exempelvis koncentrationsproblem eller dålig startmotor, då hade vi säkert inte heller behövt en diagnos.
 
Alltså är det ju väldigt lätt att känna att det är en själv det är fel på. Resurser och hjälp FINNS JU! Om bara hela samhället öppnade upp för det så hade "vi med diagnos" inte behövt känna oss annorlunda. Det är samhället som gör oss annorlunda. Inte vi själva.
 
Om samhället (exempelvis skolor) hade sett alla som individer med olika behov och förutsättningar så hade inte normen varit "tidiga morgnar - pigg och glad 30 st elever i ett klassrum". Då hade det varit anpassat efter var och en.
 
5. Det var ju precis det som var grejen. Att berätta hur ADD är för MIG. Både positivt och negativt.
 
När du kommer och berättar vad jag istället skulle ha sagt och gjort så säger jag bara en sak:
- Det är lätt att vara efterklok.
 
Om du hade kollat på hela videon så hade du hört mig säga att jag inte alltid har ett logiskt tänkande, även om det såklart känns logiskt för mig i stunden.
 
Och igen - hade du lyssnat och tagit in det jag sagt så sa jag att jag bara vill bli respekterad, inget annat.
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok.
 
Illa upp tar jag inte. Jag förklarar mer än gärna hur jag fungerar. Det är inget jag skäms över utan det är bara så här jag är. Hoppas du (och ni andra) förstår lite mer nu när jag svarat så gott jag kan på frågorna!)
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 
Videon till denna kommentar hittar ni på min facebooksida. Den heter "Att ha en NPF-diagnos". Eller på min Youtubekanal. Sök bara på MOOOLLYS.
 
Kom gärna med synpunkter eller fråga något ni själva undrar över så ska jag göra så gott jag kan för att svara! :)

Idag är jag ett fetto [min medverkan i Metro]

 
 LÄNK TILL ARTIKELN samt LÄNK TILL VIDEON
 
Först vill jag bara säga TACK TACK TACK och åter igen TACK för alla fina kommentarer och all respons jag har fått. Det värmer verkligen och det känns grymt att kunna nå ut till så otroligt många som jag lyckats göra med min video och min debattartikel. Tack till Metro som kontaktade mig och frågade om jag ville skriva för dom. Tack till alla som på ett eller annat sätt hört av sig <3

Självklart, när man når ut till alla dessa människor, så får man ju på något sätt acceptera att det finns idioter. Däremot har jag nog faktiskt inte fått någon speciellt elak kommentar. Folk har skrivit en massa strunt och blandat in hälsa. Sen har den diskussionen varit igång. Men dessa människor som säger att man visst måste tänka på hälsan, dom har helt enkelt inte förstått mitt budskap. Så, därför orkar jag helt enkelt inte ta upp det dom babblar om eftersom det inte har med min video och artikel att göra!

Så igen, otroligt mycket tack <3
 

Hästarna har vårkänslor

Nu när det har varit så extremt äckligt, blött, lergigt och kladdigt i hagarna så har Flóra självklart tappat ytterligare en sko. Inte konstigt egentligen med tanke på hur mycket hon och Narnia springer och leker. I söndags var det ändå väldigt mjukt (och tungt som attans) på ridbanan så då tänkte jag att jag kunde longera Flóra lite så hon får göra av med lite energi och tänka på annat. Jätteduktig men OJ vad hon busade runt i början. Bock efter bock, spark bakut och hon var helvild och glad. Det märks att dom börjar få vårkänslor. Dock har hon inte börjat brunsta än. Det är noga att kolla eftersom hon ska betäckas i år. 

Jag hoppas att min hovslagare Isa, som även är Flóras ägare, kommer ut snart och fixar Flóras fötter. 
 
 
 
 
 
 
 

Ihop med Josefin (en fast blick)

Spola fram till 24:06 och lyssna på det problemet. Återkom sen hit igen!
 
Kort och gott handlar det om en relation där ena parten är deprimerad. Och innan jag börjar ifrågasätta och säga ifrån så tänkte jag berätta lite översiktligt om hur det är att leva med depression eftersom jag verkligen känner igen mig i det som beskrivs i avsnittet.

För några år sen insjuknade jag i en depression. Ja, jag är frisk idag. Ja,jag kan fortfarande få skov och må dåligt. MEN, jag kallar mig frisk då jag är långt ifrån hur jag mådde då. Och det är något jag själv kommit fram till. Iallafall, för min del (det är såklart olika för alla) blev jag oerhört nedstämd. Så pass att jag hade självmordstankar. Det var aldrig på tal om att jag skulle begå självmord. Det var jag på tok för rädd för (rädd för smärta, rädd för blod och rädd för att spy). Men tankarna fanns där. Jag ville bara bort från verkligheten. Jag kände mig också väldigt ensam och att ingen tyckte om mig. Jag tappade alla mina intressen för att jag inte hade någon ork till att göra något annat än att försöka leva dag för dag. Minut för minut. 
 
När man är deprimerad (alltså, jag talar fortfarande utifrån mitt egna perspektiv, samtidigt som jag vet att det här är vanligt förekommande) så kan man utifrån ses som väldigt egoistisk. Allt kretsar till den deprimerade (sjuka) personen, vilket det på ett sätt också gör. Därmed inte sagt att personen kan ha känslor. I mitt fall var det så pass att mina känslor kanske var alldeles för starka. Speciellt dom "negativa" känslorna. 
 
Jag vet att det är svårt att se det från ett perspektiv man själv inte varit med om. Vissa tror sig veta hur det är, men jag tror aldrig att man kan veta innan man själv har upplevt det. Man kan självklart förstå och föreställa sig hur det kan vara, men mer än så... Nej. 
 
Hur som helst - för att återgå till avsnittet.
 
Josefin säger direkt hur hon känner vilket är att "personen kanske behöver stå på egna ben". Så långt är jag med och jag har full förståelse för det. Det är nog allt annat än lätt att leva med en partner som har en depression. Som den friska partnern i förhållandet så kan man ju tyvärr få stå ut med en del skit. Och det är såklart aldrig okej. Oavsett hur dåligt ena personen mår så är det inte en ursäkt för hur hen behandlar sina medmänniskor. Det är aldrig okej. Däremot kan sjukdomen vara en förklaring till hens beteende. 
 
Är ni med så långt? Bra!

Quetzala säger att det blir som ett slags medberoende, vilket jag håller med om. Under tiden jag var som sjukast så kunde jag enbart fokusera på mig själv. Jag hade nog med att orka gå upp ur sängen och om jag lyckades göra det kunde jag sitta och gråta en hel dag för att sen börja om nästa dag på samma sätt. Minsta lilla mothugg eller något som helt enkelt inte passade mig kunde få mig att bli helt förstörd. Det gjorde ju såklart att min älskade underbara pojkvän tassade på tå runt omkring mig. Han har alltid funnits där för mig och stöttat vilket jag är oändligt tacksam över. Det må låta krasst, men utan honom hade jag verkligen inte varit där jag är idag. Men det har ju såklart fått konsekvenser på HANS mående. Jag vet att jag inte alltid var den perfekta flickvännen. Jag vet att jag kunde vara väldigt elak och egoistisk. Men jag kunde samtidigt vara väldigt öppen med att prata om hur jag kände eftersom jag kände mig så trygg i det. 

"En depression är ju egentligen som att man är tre personer i en relation" - Kristin Kaspersen

Vänta lite. Stoppa bandet och lyssna på citatet en gång till. HUR kan en depression vara flera personer? En deprimerad person är fortfarande precis samma person som innan hen blev sjuk. Hen är även samma person när hen är sjuk. Det har ingenting med personligheter att göra, även om man utåt sett säkert kan uppfatta det så. Jag säger inte att det är fel att uppfatta en depression på det sättet eftersom alla uppfattar saker olika och så långt är det ju såklart helt okej. 

"Att han väljer depressionen istället för att välja dom, så väljer han den relationen" - Kristin Kaspersen
 
STOPP IGEN! Nu börjar jag bli otroligt upprörd och provocerad. Jag kan nog tala för 99,9% (finns säkert någon som inte stämmer in på detta) av alla människor som insjuknar i en depression att det inte är något som dom har valt. Jag tror inte att någon frivilligt väljer att bli deprimerad. Så att påstå att den här personen skulle välja depressionen före sin partner, det är helt sinnessjukt att uttrycka sig så. 

Är man i en depression så har man inte ett logiskt tänkande. Man menar nog aldrig att vara besvärlig, elak och självisk. För mig var det som så att allt jag gjorde fick ju såklart sina konsekvenser och dom fick jag ta. Absolut. Men mitt agerande gick såklart också ut över folk i min omgivning och den ångesten jag kunde få när jag insåg att jag sårat någon, den ångesten önskar jag inte att NÅGON skulle få uppleva. 

Därmed fortfarande sagt att känner man att man inte orkar vara i en relation tillsammans med någon som är deprimerad så behöver man inte det. Man är aldrig tvingad till att vara i en relation man inte mår bra av, även om man älskar personen i fråga och vill att hen ska må bra. Självklart måste man även tänka på sig själv.

Resten av deras samtal kring detta håller jag i det stora hela med om. 
OM man som anhörig känner att man har viljan och orken att hjälpa och stötta den sjuka personen så är det jättefint. Men man ska aldrig någonsin tvinga iväg någon till exempelvis en psykolog eller propsa på att hen ska prova medicin. 

För min del (igen) så fick jag enormt mycket hjälp från mina närmaste och det var med stöttning av dom som jag tog mig till en psykolog och sen fick träffa en läkare som hjälpte mig att komma igång med medicin. 

Nu orkar jag inte kommentera det här mer. Jag har framfört mina åsikter och tankar.
Hejsvejs!

Ett rörigt inlägg

Igår var tanken att jag skulle upp tidigt. Så i måndags tog jag sömnis vid 20 för att sen bli supertrött kl 22. Slocknade direkt. Igår vaknade jag runt 08 och tog Concerta för att sen somna om. Och jag gick väl upp kring 11-tiden ungefär. Huvudet var inte riktigt min vän så jag tog det extremt lugnt. Filmade lite och så. Och på kvällen åt vi tacos. Underbart! 

I natt slocknade jag typ runt 02. Tog en Imovane och somnade ca 30 min senare. Och jag vaknade 07 för att gå ut med hundarna och ta Concerta. Sen somnade jag om och vaknade 10 och var pigg. Dock ingen hunger men det är bara bra! 

Och det här med vikten! Jag har fått behålla mina tappade kilon. Hur underbart är inte det? Så nu allt som allt sen jag började med Concerta har jag gått ner lite mer än 5 kg. Och det är tamigfan helt underbart :D 

Annars så rullar väl livet på som vanligt. Jag gör inget speciellt om dagarna förutom att orka leva, gå till stallet och typ duscha. Det är väl det enda jag gör. Sen gör jag ju annat också såklart, men det är skitsamma. 
Dock har det uppstått ännu fler konflikter runt omkring mig som jag mår så otroligt dåligt av. Det är inget jag skäms för, tvärt om. Men det tar väldigt mycket på mina krafter. Tyvärr tror jag det kommer fortsätta i den här takten om ingenting drastiskt händer. Men det får vara som det är. 
Nu börjar jag må illa :( ångest och Concerta. Blä. Hejdå










Jag kommer aldrig kunna jobba!

 

Avtändning deluxe

Jag mår helt åt helvete förjävligt. Kände redan i onsdags att jag var väldigt hängig. Det blev värre när jag gick hem från stallet. Och inte långt efter att ha tryckt i mig en macka så gick jag och la mig. Mådde så dåligt. Vaknade typ 1000 gånger i natt och det blev sämre för varje gång jag vaknade. Så idag har jag bara legat ner hela dagen och kvällen. Feber, halsen värker och jag kan knappt prata. Yaaaay vad jag älskar att vara förkyld! Det är såååå underbart ;). 

Men bortsett från det så har jag ju faktiskt fått sluta med Concertan också. Eller, jag ska berätta. 
För en vecka sen, alltså förra fredagen, så började jag att höja dosen från 18 mg till 36 mg. Den dagen var underbar, herregud vad jag fick energi. Så pigg och jag kom till och med upp på morgonen och allt var glitter och unicorns. Somnade dessutom gott på natten då jag hållt igång hela dagen. Lördagen var också bra. Pigg och glad! Kvällen var dock vidrig, när medicinen gick ur kroppen så fick jag sån hjärtklappning. Pulsen var uppe på 110 slag/min i viloläge. Det är alldeles för högt. Och det höll i sig ett par timmar samtidigt som jag hade det tungt att andas och kände mig inge vidare. Ångest som fan dessutom. Så på måndagen pratade jag med min kontaktsjuksköterska som sa att om det blir värre så ska jag gå ner till 18 mg igen, vilket jag faktiskt gjorde. För på kvällen kom den höga pulsen och allt det andra tillbaka. Väääärdelöst :( så nu har jag slutat helt. Men tyvärr har jag blivit sjuk nu istället. En bidragande faktor kan ha varit att jag haft sjukt mycket att göra i stallet. En massa intag och det är så otroligt tungt för mig att jag blir sjuk. Så har jag ju alltid varit. Men skitsamma. Nu somnar jag smart för jag mår skiiiiit! Pöss

Uppdatering: Concerta

För ca 3 veckor sen började jag med Concerta igen. Alltså för min ADD. Jag började med lägsta dosen som är 18 mg. Dom första dagarna kände jag märkbar skillnad. Jag blev pigg och mådde riktigt bra. Men efter några dagar så kände jag ingen effekt längre. Då var det som vanligt. Inga biverkningar fick jag heller vilket var väldigt skönt. 

Men i torsdags så pratade jag med min sjuksköterska på neuropsyk och vi kom överens om att jag skulle prova att höja dosen. Så i fredags så tog jag två tabletter, alltså 36 mg. Tog dom på morgonen runt 06.30 innan jag gick upp till stallet. Hela fredagen kände jag en oerhört stor effekt. Jag hade sån energi, mådde bra och jag blev inte sådär trött eller deppig som jag brukar kunna bli. 
På kvällen dock så mådde jag sämre. Jag tror det är för att kroppen dels inte är van och dels för att medicinen går ur kroppen efter ca 10 timmar. Det var
Lite obehagligt för jag kände mig lite bortdomnad i hela kroppen, fast i huden. Jag hade lite tyngre andning och en vilopuls på typ 110 slag/minut. Det höll i sig typ 2-3 timmar och sen blev det lite bättre. 

Samma sak var det idag med både energin och biverkningarna på kvällen. Men annars så känns allt bra. Och nu borde jag egentligen sovit för länge sen men jag kan inte. Suck!







Känslan av att aldrig passa in.

Det har varit en enormt jobbig dag idag. Egentligen har hela veckan varit väldigt jobbig. Men speciellt idag. Jag kommer inte gå in på exakta detaljer och jag menar inte att hänga ut någon. Om någon mot all förmodan skulle läsa det här och ta åt sig... Då får det vara så. 

Hur som helst. Jag har under hela mitt liv tampats med att försöka passa in i samhället. Redan som liten snorunge kände jag att det var något som inte kändes helt hundra. Jag var varken mobbad eller utanför. Jag hade kompisar och så. Men jag hade alltid en konstig "känsla" inom mig. 

Jag har kvar samma känsla idag. Att jag inte passar in någonstans. Att jag inte kan bli accepterad för den jag är. För så är det. Att ha ett funktionshinder eller en sjukdom som inte syns är liksom inte okej om man ska vara en del av samhället. Det är inte accepterat. Och det spelar ingen roll vad folk säger. Det bara är så. För så länge det är ett problem så kommer vi (jag talar utifrån mig själv även fast jag vet att jag har många med mig som känner lika) vara utanför samhällets normer. 

Jag är en väldigt känslig person. Alltså otroligt känslig. Ibland är det bra men det ställer också till det en del. Jag är dessutom otroligt konflikträdd och försöker alltid göra mitt bästa för att bli omtyckt och accepterad för den jag är. 

Jag har väldigt många svagheter. Som det med att jag är så pass känslig som jag är. Jag till exempel gråter för minsta lilla grej. Det kan handla om egentligen precis vad som helst. Om jag är väldigt glad, arg och förtvivlad så gråter jag. Jag kan börja gråta när jag missar bussen eller när jag lyckats med något så enkelt som att komma ihåg att plocka undan efter mig. Alltså, mina tårar rinner konstant för minsta lilla. För att jag är en väldigt känslosam person.  Det kan absolut ses som en svaghet. Men samtidigt kan jag tycka att det är otroligt starkt att våga visa sig sårbar. Det är ett mod. 

Men nog om det. 

För att inte nämna för mycket så har/haft vi en konflikt i stallet. Jag är en sån person som vill lösa allt på en gång. Så fort jag känner att något inte känna bra så vill jag ses och reda ut det. Att låta alla parter få förklara sig i lugn och ro och där efter gemensamt försöka komma fram till en lösning på problemet. 

Jag är som sagt enormt konflikträdd och har tidigare mest bara låtit folk köra över mig. Jag känner mig ofta pressad och missförstådd. Jag är medveten om att jag dessutom kanske inte riktigt är som alla andra. Jag har svårt med det sociala. Jag har otroligt svårt när folk blir arga eller höjer rösten. Tidigare har jag knappt klarat av att vistas i samma rum som någon som höjer rösten. Jag gömde mig alltid i ett hörn för när jag bara iaktar, är tyst och knappt finns så kan jag heller inte skapa trubbel för andra. 

Det bör tilläggas att jag aldrig någonsin i hela mitt liv har velat någon person något ont. Jag har oavsett vad alltid försökt (utifrån min bästa förmåga) se det unika i varje person. Det är något som är en självklarhet för mig. 

Hur som helst. Efter en händelse idag så bröt jag ihop fullständigt. Jag fick en panikattack. Det resulterade i att jag kröp ihop i fosterställnig inne i min box och bara satt och grät och skakade i ca 30 min. Hela mitt huvud var som en luddig boll. Jag kunde varken se klart eller tänka klart. Allt bara snurrade och jag mådde så otroligt otroligt dåligt. Jag vet ju hur mina panikattacker brukar fungera. Det är bara att vänta ut skiten.
När jag sen började kunna stå på benen utan att bli vimmelkantig så byttes paniken ut mot en stolthetskänsla. Dels att jag klarade av att gå igenom en panikattack i en ny miljö, och dels lite andra orsaker. 

Sen vid ett annat tillfälle som inträffade idag så bröt jag ihop igen. Men det var i en väldigt trygg miljö där jag fick vara mig själv så det var dels pga lättnad, och dels för att jag skäms så mycket över mig själv. 

Nu ska jag inte babbla mer om dagens händelse. Det finns ingenting mer att säga om det. Inget jag faktiskt vill skriva om här iallafall, även fast jag gärna hade gjort det om det gått. Nåja, strunt i det nu. 

Äter tillbaka till det här med att alltid känna sig utanför. Att ständigt vara rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. Att allt som oftast inte bli respekterad för den jag är. Jag känner att där jag är, där blir det också alltid fel. Jag är en felmänniska helt enkelt. Men å andra sidan är jag aldrig ute efter att medvetet ställa till det, jag vill alltid vara snäll och trevlig samt bara passa in. 

Nog snackat om det. 
Jag mår för tillfället helt okej. Det är lite svajigt men jag måste försöka blicka uppåt. Gå med huvudet högt. Och jag kommer säkert radera det här inlägget imorgon då jag är så trött nu att  jag helt seriöst inte vet vad jag har skrivit. Braaaaa där molly, bra! Haha. 
Men sån är jag :) 






Ostabilt mående - Concerta

Jag somnade runt 06 imorse. Det gick verkligen inte att sova. Jag som redan har sömnproblem så det räcker verkar ha svårare att somna efter att jag börjat med Concerta. Förhoppningsvis är det bara tillfälligt. Men man vet ju aldrig... 
Jag känner liksom att jag skulle kunna vara vaken hur länge som helst. 
En bra grej är att jag inte är lika hungrig/sugen och har gått ner 2 kg! WOHOO!! 

Annars så har jag haft huvudvärk i typ tre dagar. Hur drygt? Två alvedon och en Ipren tar bort det värsta. Men kvar är ändå en molande värk. Förhoppningsvis går väl det också över. 
Jag känner mig ändå piggare än vad jag varit tidigare. Som sagt, min trötthet är som bortblåst. Skönt som fan på dagarna men jag hade önskat att den kom på kvällen. Visst, jag har ju Lergigan. Men dom fungerar typ inte heller så bra. Ska prata med en sjuksköterska i veckan ang medicinen så det blir nog bra. Den sjuksköterskan jag har nu verkar vettig vilket känns skönt. 

Annars, bortsett från mitt tjat om hur jag mår, så sitter jag för tillfället i stallet. Jag har väl varit här en timme nu och fixat allt + lunchat hästar. Nu är det bara att vänta typ 30 min till innan pålle kan motioneras :). Tur att det är varmt och skönt i sadelkammaren. 





Dag två med Concerta

Och mina vänner, tro mig. Det är ett helt jävla under hur fruktansvärt bra jag mår. Jag har som sagt bara stoppat i mig två tabletter än så länge (ja alltså, en om dagen i två dagar...) och jag var väldigt nervös innan. Men igår så orkade jag minsan sköta stallet utan att bli trött. Och kan ni gissa? Jag vaknade helt jävla utvilad imorse. Det är så sjukt otroligt. Kan knappt minnas när jag senast kände mig utvilad. 

Så imorse gick jag upp runt klockan 08. Åt frukost och fixade lite hemma. Satt vid datorn och kollade tv. Sen kom pappa och hämtade mig. Vi skulle nämlig... NOOO! Det får ni veta i min vlogg som typ kommer upp imorgon ;) hahahiji.

Nu ska jag försöka sova. Hejdå! 

Hög på Amfetamin

ELLER INTE! Jag hatar när man läser om att Concerta = amfetamin. Nej nej neeeeej. Båda är centralstimulerande. Inget mer. Tror jag iallafall. Hur som helst. Nu har jag börjat med medicineringen för min ADD. Jag hoppas verkligen att kunna fortsätta ett tag nu. Jag gav mig på ett försök i typ februari i år men fick avsluta pga världens jävla gallstensanfall. 
 
Men nu så. I morse tog jag en tablett och gick och la mig igen. När jag vaknade så kände jag mig faktiskt pigg och relativt utvilad. Hur konstigt är inte det? JÄTTESKÖNT! Så för en timme sen gick jag upp och gjorde frukost. Jag mår lite illa och är typ rapig. Men det är nog ingen fara. Frukosten satt fint i kistan och snart ska jag åka upp till stallet. Jag mår faktiskt bra! Pigg och jag känner mig inte sådär äckligt sömnig som jag alltid gör annars. 
 
Så det är näääjz. Hejdå!

Concerta och skönsång

Jag var på ett läkarbesök idag. JAAAA det var jag. Ett läkarbesök som jag sett fram emot under hela hösten. Jag stoppade munnen full med sömnpiller igår för att kunna få iallafall några timmars sömn. Tror dock att dom var lite gamla, för jag blev inte trött alls. Eller jo det blev jag. Efter ett tag. Hur som haver så var det extremt motigt att gå upp imorse. Jag ville verkligen inte. Men jag tänkte att "om jag iallafall går in i duschen så kanske det känns lite bättre". Så jag traskade in i duschen och det kändes inte ett dugg bättre efteråt. Jag ville gå och lägga mig igen. 
Men då satte jag på lite mascara (och vi alla som bär mascara vet om att det inte är så bekvämt att lägga sig dels med nymålade fransar och dels sova med smink). Så jag fick vackert hålla mig vaken.
 
För en gångs skull så gick jag upp i så bra tid att jag var klar ca 10 min innan bussen skulle gå. Snacka om bra timing. Det brukar jag inte ha. Bra timing alltså. NÄÄÄÄÄJZ. Åkte ner på stan och gick till Ackis. Eller jag åkte faktiskt buss. Det är inte ens långt, tar kanske 10-15 min att gå och 3 min med buss. Åker man gratis så gör man. Men jag fick sååå ont i mina ben och blev extremt andfådd när jag skulle gå upp för en liten backe. 
 
Alltsååååå... Min läkare som jag skulle träffa var 15 min sen. Han bad inte ens om ursäkt. Det var en till person med. Tror hon var undersköterska. Men jag vet inte. Läkaren sa att han hade läst litegrann i min journal, men att jag skulle uppdatera honom. JAHÅPP. Denna berättelse kan jag väl utantill vid det här laget. Någon regissör som vill göra film? Jag har hela jäkla manuset i huvudet. Den ni! 
Nej men båda var väldigt trevliga. Tyvärr trodde jag att anledning till mötet var att jag skulle få en sjukskrivning. Tydligen ville inte den läkaren skriva en sjukskrivning. Han sa att jag skulle arbetsträna/ha praktik. Jag sa ifrån, att jag inte KAN. Det gick inte riktigt in så jag ska få tid till en kurator. Min bästa kurator Ruth jobbar ju inte kvar längre. Jag vill ha tillbaka Ruth. Hon var den bästa jag någonsin träffat inom vården under mina 26 år. 
 
Istället för sjukskrivning så pratade vi om medicin. Jag ska nämligen börja med Concerta igen. För er som undrar vad det är, så är det en medicin för oss med AD(H)D. Jag har ju som sagt väldigt svårt för i princip allt och tanken är att jag ska bli lite piggare, få mer energi och få det där osynliga gummibandet som drar mig framåt istället för bakåt. Den effekten fick jag ju i våras under den korta tid som jag började med Concerta. 
 
Så nu ska jag alltså börja med Concerta. Imorgon börjar jag.
Jag skulle få medicinen utskriven, men när jag var till apoteket hade han inte hunnit skicka receptet. Men jag har ju kvar tabletter från i våras som jag faktiskt kan äta upp. Håll tummarna nu mina vänner att det här kommer bli bra. Jag hoppas verkligen det. Nu är jag nervös. 



Flóra från Westerlund

 

Folk är så otroligt DUMMA!

I mitt inlägg "HanaPee's otroliga podcast - ris och ros" så skrev jag om hur otroligt idiotiskt det är, inte bara mot oss emetofober, att vistas ute bland folk trots det att man kan bära på smittan och på så vis riskera att smitta andra. Det är så oansvarigt och något jag kan bli riktigt arg över. Om man tänker på sina medmänniskor så stannar man hemma om man vet med sig att man kan bära på en smitta. Speciellt när det gäller magsjuka som är så oerhört smittsamt.
 
Tyvärr var det två människor (varav en var anonym...) som inte höll med mig. Och nu tänkte jag en gång för alla svara öppet på deras kommentarer, även om dom såklart finns att läsa i själva inlägget. För jag blir så upprörd!

KOMMENTAR 1.
Men Martin var ju inte sjuk! Ska alla som har en magsjuk person i sin närhet isolera sig i en vecka för att det finns folk som har fobier? Det tar ju ett tag för magsjuka att bryta ut, så ska man "för säkerhets skull" vara hemma ändå? Ska förskolläraren och alla barn på en förskola, samt deras familjer, stanna hemma om något barn blir sjukt under dagen (de kan ju ha smittats )? Det faller ju på sin egen orimlighet 
 
Svar: Ja, faktiskt så bör alla i en familj stanna hemma när någon annan i familjen är sjuk. Det må låta dumt. Men om du tänker efter, det kostar samhället mycket om alla i en familj är hemma tills dom är friska (då minst 48 timmar efter sista symtom). En person kan fortfarande bära på smittan trots att personen själv inte är sjuk. Alltså kan det alltså sprida smittan vidare. Det skulle kosta samhället ännu mer.
 
 
KOMMENTAR 2.
Men vem ska betala för alla som är hemma? Du blir ju utan ersättning om du är hemma utan att vara sjuk, du kan till och med bli av med jobbet för arbetsvägran. Då kostar du samhället bra mycket mer pengar!! 
 
Svar: Jag tror inte att du har förstått riktigt, eller så läste du inte svaret på en annan kommentar jag fick. Det kostar samhället SÅ mycket mer om man skulle gå till jobbet (och bära på smittan) och smitta ner fler folk. Dessutom kan det i vissa fall vara direkt livsfarligt om någon med exempelvis sänkt immunförsvar blir sjuk!
Nej allvarligt. Folk är rent utsagt dumma som inte tänker längre än så. Jag vet att vissa inte ser så allvarligt på magsjukor. Fine. Jag skiter i det. MEN, folk måste ändå ta hänsyn och tänka på sina medmänniskor. Det är så många som inte vet om 48 timmarsregeln. Att man fortfarande smittar upp till 48 timmar efter senaste symtom.
Alltså: Från den dagen du känner dig frisk (inte har feber, inte lös i magen eller spyr eller liknande) så är det alltså ytterligare 48 timmar i karantän som gäller. Helst 72 timmar. 

Det är så otroligt viktigt. Folk skiter ju i det. Folk lämnar sina ungar på dagis TROTS att dom är sjuka. Folk går till skolan även om dom spytte på natten "för dom mår ju bra nu". MEN DET FUNKAR INTE SÅ! När i hela helvetet ska folk börja fatta hur smittsamt det är? 

Ja, jag har emetofobi. Ja, jag dör och blir torterad tusen gånger om, bara jag slipper spy eller utsättas för spyor. MEN, även om jag i vissas ögon är en egoistisk liten fjolla så får man ändå öppna ögonen och tänka på dom som faktiskt kan bli dödssjuka av att bli utsatta av magsjuka. Det gäller självklart förkylningar och influensor också. Allt som är smittsamt. Men en förkylning är inte lika smittsamt som magsjuka är. 
 
 

En navel eller världens ände (ända?)?

För cirkus tre veckor sedan var jag i Norrtälje och härjade. Eller nåja, härjade var väl kanske fel ord. Jag låg mest still. När jag rörde mig så var det för att gå på toa. Jag opererade bort gallblåsa plus tillbehör bestående av två stenar. Det var inget jag ville ha kvar så då fick dom knipsa bort skiten. Operationen gjordes med titthål vilket är mycket enklare än om man skulle gjort en öppen bukoperation.
 
Mindre hål = mindre ärr osv osv. Mer fattar jag inte. Det största hålet dom gjorde, där dom även drog ut gallblåsan från, var den vid/i naveln. Där har jag haft en speciellt plåster som jag inte vågat ta bort. Men igår tog jag saken i egna händer och slet bort plåstret.
 
JISSES AMALIA vad skönt att få bort det. BILDBEVIS!!!!!!!!!!!!! På finnar och annat gojs...

 
 
 

Jag vill bara få må bra...

Jag äter min medicin som jag ska. Dumma äckliga Levaxin som snarare får mig att må sämre. Jag försöker röra på mig så mycket jag orkar, men är det inte huvudvärken som sätter stopp för det så är det min kropp som säger ifrån. Vissa dagar funkar det hur bra som helst. Andra dagar sämre. Vissa dagar orkar jag hålla igång som en "normal" människa, men det får alltid negativa effekter. Dagen därpå blir jag sängliggandes och är helt slut.
 
Och inte nog med det. Mitt senaste läkarbesök var katastrof. Min läkare vägrar tro att det är hypotyreosen som gör att jag mår dåligt. Medans jag är helt säker på att det är den som gör att jag mår skit. Självklart kan det säkert ha att göra med annat också, men på det stora hela så tror jag att det är den där skölden som spökar, fortfarande. Mina prover visar "normalt" enligt min läkare. Normalt enligt henne är när proverna är inom referensvärdet. Googla om ni inte förstår, jag gör det knappt.

Här är en print på mina senaste provsvar. Jag ska dit om ca 3 veckor igen för att lämna nya prover.
 
 
Den som vill kan ju försöka tyda detta. 
Jag har sagt vid flera besök hos samma läkare att jag inte mår bra. Jag har fortfarande symtom som gör att jag mår dåligt. För att snabbt lista några av dom (kommer säkert inte få med alla då det är så många):
- En onormalt stor trötthet
- Torr hy
- Yrsel
- Obalanserad mage (TMI antingen lös eller hård)
- Huvudvärk
- Febertoppar
- Värk i kroppen, främst ben och fötter
- Sjukdomskänsla
- Värmevallningar (jag svettas och fryser om vartannat)
 
Det här är bara en liten del. Jag har svårt att få med allt. 
 
Jag är med i en grupp på Facebook, sköldkörtelföreningen. Där har jag fått otroligt mycket hjälp av folk i min situation. Folk som, precis som mig, inte blir hjälpta av Levaxin. Det pratas mycket om andra behandlingar med andra läkemedel som visar sig ha större effekt mot oss sköldisar. Jag har tagit upp detta med min läkare och kände mig direkt som en utomjording. Något jag inte borde ha sagt. 
Det svaret jag fick var att dom inte jobbar med "alternativmedicin" och att det inte är min sköldkörtel det är fel på. Att det inte är den som gör att jag mår dåligt. Hon sa klart och tydligt att det är min ADD som spökar och ställer till det. Visst, ett neuropsykiatriskt funktionshinder kanske har en liten påverkan på kroppen. Absolut! Men det är ingen sjukdom. Det är ett funktionshinder.
 
Jag sa också att eftersom jag fortfarande har kvar alla dom här symtomen så borde ju min läkare vilja hjälpa mig. Oavsett om det har med hypotyreosen att göra, eller inte. För det är väl det läkare är till för? Att hjälpa dom som är sjuka och mår dåligt? Men nej, hon säger att hon inte kan göra något mer än det hon gör nu, skriva ut Levaxin till mig (som inte hjälper ett skit). 

Som sagt har jag ett läkarbesökinbokat om ca 3 veckor och det ser jag verkligen fram emot. Men det kommer nog inte sluta bra, för jag tror knappast att min läkare har ändrat åsikt. Dock förstår jag inte varför hon ändå inte kan låta mig få prova en annan medicin? Det finns ju andra alternativ till Levaxin. Varför kan jag inte få prova? Vad för skada kan det göra? Vad har jag att förlora? Eller är det hon/vårdcentralen som förlorar på det? Jag har verkligen ingen aning. Det skulle dock vara väldigt intressant att veta. 
 
För jag orkar inte må så här längre. Jag vill orka gå ett varv runt kvarteret utan att svettas som om jag hade stått i duschen, jag vill slippa känslan av att knappt kunna andas. Jag vill slippa den dunkande värken i huvudet. Jag vill bara känna mig "normal" och kunna leva "normalt". Varför kan jag inte få prova?
 

HanaPee's otroliga podcast - ris och ros

Men vad är det som händer? Är jag tillbaka på blogg.se? Det ser så ut iallafall. Anledningen är som den alltid har varit. Jag saknar att man inte kan ha sig egna design. Det är alltid NÅGOT som har med själva portalen att göra. Och det gillar inte jag. Jag vill kunna ha min helt egna sida. Och den enda portalen är blogg.se. 
 
Så, i´m back!
 
Bloggen har fått en ny fräsch design, enligt mig själv. Och jag är också ny och fräsch. EH, SKOJA! Jag är knappast ny och knappast fräsch. Snarare tvärt om. Gammal som ett paraply och lika fräsch som en nermensad och oduschad mig själv. WOWOWO! Och kan ni gissa vad? Jag tänkte börja med att gnälla som fan på en podcast. Egentligen vill jag inte gnälla, för det är en av mina favvo-poddar som drivs av två sjukt coola människor som jag verkligen ser upp till. MEN, min fobi har ingen lag och tyvärr låter jag den få styra lite nu. Fast egentligen inte då jag kan tycka att det är rent hyfs... 
 
HanaPee's otroliga podcast - avsnitt 103. Jag blev så otroligt illa berörd, eller vad jag ska säga. Martins son hade varit magsjuk i helgen och som vi alla vet så är ju magsjuka en av dom sjukdomar som sprids lättast. Det tror jag nog att dom flesta är medvetna om. Nu till problemet. 
När Martin var till jobbet (rätta mig om jag har fel) och folk frågade om han hade haft en bra helg, så svarade han att han hade haft det. Fast hans son var magsjuk. Fine, vita lögner kan man väl dra ibland (även fast jag inte är ett fan av det) men när det gäller så otroligt smittsamma sjukdomar som magsjuka så bör man vara väldigt noga och ärlig. 

Hade det varit jag som blev utsatt för detta, alltså att jag träffade någon som varit magsjuk på helgen och sen undanhållit den infon, då hade jag aldrig någonsin kunnat lita på den igen. Nu hoppas jag verkligen att folk i min närhet har så bra koll att dom informerar mig INNAN jag träffar dom, att det finns 1% chans att bli smittad. Trots det att jag är väldigt noga med hygien så vet man ju aldrig. Och jag kan ärligt säga att jag hellre dör än att bli magsjuk. 
 
Jag kan verkligen inte rå för det här. Jag vet inte om det faktiskt är min fobi som pratar, men jag kan känna att det är väldigt oansvarigt att inte tala om för omgivningen att man kan smitta. Det är ju ändå 48 h som gäller EFTER SISTA SYMTOM och jag tvivlar på att så var fallet i den här situationen. Nej, efter att ha hört detta så fick jag sån jäkla ångest och nu är jag ännu räddare för att gå ut och vistas bland folk. 
Inte undra på att magsjukor sprids. Om folk bara håller sig hemma i minst 48 h efter sista symtom så hade sjukdomarna minskat rejält.

Jag gjorde den här videon för ett par dagar sen, som faktiskt handlar om ämnet. 
 

Saknar Isa

Mår egentligen inte bättre idag heller. Mindre ont i halsen har jag, men annars är det samma lika. 
Jag saknar min lilla valpis, men imorgon ska jag nog hem till mamma och gosa med henne igen.

Här är två bilder från när vi var och hälsade på Isa och hennes syskon :)
 
 

Ont i halsen

Vad har jag gjort idag? Absolut ingenting. När jag vaknade imorse så mådde jag pyton. Verkligen hemskt. Hade så sjukt ont i halsen och hade feber. Så jag somnade om. Vaknade och var genomblöt av svett (vilket inte är ett dugg ovanligt, egentligen...) och tog alvedon. Sen somnade jag om igen och vaknade vid 16 tiden. Inte långt där efter kom min kära pojkvän hem med lite food. Så vi kollade ett avsnitt Game of Thrones och sen har jag hållt mig vaken. Dock har jag inte mått bra alls. Så dagen har varit oerhört lugn. 
 
Imorgon (eller idag blir det väl) ska jag hem till mamma och fina valpis för att fika lite samt sova kvar. 
Det blir nog hur mysigt som helst. Nu ska jag på och kissa. TJING

(bilderna är från mamma)

 
 
 

RSS 2.0