Känslan av att aldrig passa in.

Det har varit en enormt jobbig dag idag. Egentligen har hela veckan varit väldigt jobbig. Men speciellt idag. Jag kommer inte gå in på exakta detaljer och jag menar inte att hänga ut någon. Om någon mot all förmodan skulle läsa det här och ta åt sig... Då får det vara så. 

Hur som helst. Jag har under hela mitt liv tampats med att försöka passa in i samhället. Redan som liten snorunge kände jag att det var något som inte kändes helt hundra. Jag var varken mobbad eller utanför. Jag hade kompisar och så. Men jag hade alltid en konstig "känsla" inom mig. 

Jag har kvar samma känsla idag. Att jag inte passar in någonstans. Att jag inte kan bli accepterad för den jag är. För så är det. Att ha ett funktionshinder eller en sjukdom som inte syns är liksom inte okej om man ska vara en del av samhället. Det är inte accepterat. Och det spelar ingen roll vad folk säger. Det bara är så. För så länge det är ett problem så kommer vi (jag talar utifrån mig själv även fast jag vet att jag har många med mig som känner lika) vara utanför samhällets normer. 

Jag är en väldigt känslig person. Alltså otroligt känslig. Ibland är det bra men det ställer också till det en del. Jag är dessutom otroligt konflikträdd och försöker alltid göra mitt bästa för att bli omtyckt och accepterad för den jag är. 

Jag har väldigt många svagheter. Som det med att jag är så pass känslig som jag är. Jag till exempel gråter för minsta lilla grej. Det kan handla om egentligen precis vad som helst. Om jag är väldigt glad, arg och förtvivlad så gråter jag. Jag kan börja gråta när jag missar bussen eller när jag lyckats med något så enkelt som att komma ihåg att plocka undan efter mig. Alltså, mina tårar rinner konstant för minsta lilla. För att jag är en väldigt känslosam person.  Det kan absolut ses som en svaghet. Men samtidigt kan jag tycka att det är otroligt starkt att våga visa sig sårbar. Det är ett mod. 

Men nog om det. 

För att inte nämna för mycket så har/haft vi en konflikt i stallet. Jag är en sån person som vill lösa allt på en gång. Så fort jag känner att något inte känna bra så vill jag ses och reda ut det. Att låta alla parter få förklara sig i lugn och ro och där efter gemensamt försöka komma fram till en lösning på problemet. 

Jag är som sagt enormt konflikträdd och har tidigare mest bara låtit folk köra över mig. Jag känner mig ofta pressad och missförstådd. Jag är medveten om att jag dessutom kanske inte riktigt är som alla andra. Jag har svårt med det sociala. Jag har otroligt svårt när folk blir arga eller höjer rösten. Tidigare har jag knappt klarat av att vistas i samma rum som någon som höjer rösten. Jag gömde mig alltid i ett hörn för när jag bara iaktar, är tyst och knappt finns så kan jag heller inte skapa trubbel för andra. 

Det bör tilläggas att jag aldrig någonsin i hela mitt liv har velat någon person något ont. Jag har oavsett vad alltid försökt (utifrån min bästa förmåga) se det unika i varje person. Det är något som är en självklarhet för mig. 

Hur som helst. Efter en händelse idag så bröt jag ihop fullständigt. Jag fick en panikattack. Det resulterade i att jag kröp ihop i fosterställnig inne i min box och bara satt och grät och skakade i ca 30 min. Hela mitt huvud var som en luddig boll. Jag kunde varken se klart eller tänka klart. Allt bara snurrade och jag mådde så otroligt otroligt dåligt. Jag vet ju hur mina panikattacker brukar fungera. Det är bara att vänta ut skiten.
När jag sen började kunna stå på benen utan att bli vimmelkantig så byttes paniken ut mot en stolthetskänsla. Dels att jag klarade av att gå igenom en panikattack i en ny miljö, och dels lite andra orsaker. 

Sen vid ett annat tillfälle som inträffade idag så bröt jag ihop igen. Men det var i en väldigt trygg miljö där jag fick vara mig själv så det var dels pga lättnad, och dels för att jag skäms så mycket över mig själv. 

Nu ska jag inte babbla mer om dagens händelse. Det finns ingenting mer att säga om det. Inget jag faktiskt vill skriva om här iallafall, även fast jag gärna hade gjort det om det gått. Nåja, strunt i det nu. 

Äter tillbaka till det här med att alltid känna sig utanför. Att ständigt vara rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. Att allt som oftast inte bli respekterad för den jag är. Jag känner att där jag är, där blir det också alltid fel. Jag är en felmänniska helt enkelt. Men å andra sidan är jag aldrig ute efter att medvetet ställa till det, jag vill alltid vara snäll och trevlig samt bara passa in. 

Nog snackat om det. 
Jag mår för tillfället helt okej. Det är lite svajigt men jag måste försöka blicka uppåt. Gå med huvudet högt. Och jag kommer säkert radera det här inlägget imorgon då jag är så trött nu att  jag helt seriöst inte vet vad jag har skrivit. Braaaaa där molly, bra! Haha. 
Men sån är jag :) 






Kommentarer
Postat av: Anonym

*Kram*

2015-12-06 @ 18:57:24
Postat av: Emil M

Jag tycker om dig precis för den du är. Även om du upplever att andra inte gör det, så var så jäkla säker på att jag kommer göra det. <3

2015-12-10 @ 23:13:03
URL: http://emilmonikander.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0