PSYKISK OHÄLSA MED...

Psykisk ohälsa är så otroligt vanligt. Jag vet inte HUR vanligt det är, men jag kan nog lova att alla någon gång i livet kommer uppleva psykisk ohälsa. Men eftersom det fortfarande är ett känsligt ämne för många och väldigt tabu att prata om psykiska sjukdomar och diagnoser, mediciner hit och dit osv, så måste vi tillsammans hjälpas åt att bryta tabun. Det kanske känns tjatigt att så många på sociala medier pratar om psykisk ohälsa. Det finns många poddar och många på både instagram och youtube som vågar prata om det. Och det är så himla himla bra. Men så länge det fortfarande är tabu att prata om psykisk ohälsa så kommer iallafall jag göra allt jag kan för att normalisera det. 

Därför har jag gjort en liten serie på min youtubekanal där jag pratar med, enligt mig och många andra, väldigt inspiererande och coola människor. Jag har än så länge 4 avsnitt uppe där ni kan höra Pillerpodden, Olle Öberg, Yumi samt Johanna Wagrell. Fler videos kommer uppdateras i det här inlägget allt eftersom  Dessa personer är några som jag verkligen tycker är inspirerande. Det är egentligen ingenting jag kan förklara, utan det är personer som själva måste upplevas. Så in och kika på dom fyra första avsnitten samt hjälp till att sprida budskapet att psykisk ohälsa INTE är något som ska vara tabubelagt. 

           

           

 
 

Svar på kommentar till en anonym!

Ja, absolut. Jag vet att jag skulle behöva komma ut och göra något. Jag VILL ju göra något. Jag har ledsnat totalt på att bara sitta hemma och stirra in i väggen. Jag vill verkligen komma ut och jobba och tjäna egna pengar. Jag tror inte att jag har sagt något annat. Det jag menar med att jag blev besviken och arg på läkaren är att jag inte har någon (!) energi alls. Jag funkade jättebra på adhdmedicin förutom att jag fick ökad puls och högre blodtryck. Annars fick jag energi av medicinen och det gjorde att jag orkade hålla fokus samt faktiskt komma upp på morgonen. Jag som annars kan sova 14 h i streck. Att då bli nekad att fortsätta prova med medicin och få höra att jag istället borde börja ha praktik/arbetsträna, det var som ett slag i magen. HUR ska jag få energi att göra något när jag inte orkar börja göra något? Förstår du hur jag menar?

Men jag vill ju som sagt börja lite smått med praktik för att komma igång och göra något. Jag vet att jag skulle må mycket bättre psykiskt om jag hade något "vettigt" att göra. Sen kan jag dock inte hålla med om att jag har "trixat" med olika mediciner. Det låter som att jag har blandat hejvilt utan någon läkare som håller koll. Och så är det verkligen inte. Egentligen har jag inte haft så många olika mediciner. Det är inte för ens senaste året som jag provat 4 olika mediciner för min add. Så något medicintrixande har jag verkligen inte hållit på med :).

Jag håller med om att nog dom allra flesta mår bra av att ha något att göra på dagarna, att känna sig behövd och att få social kontakt. Jag vet att jag skulle må bättre om jag hade en lugn och trygg plats att vara på. Och jag VILL att det ska funka. Självklart kommer det ju inte vara 100% utan det kanske börjar med en timme i veckan, en dag då jag känner att jag faktiskt orkar. Som sagt, en får ta det lugnt och känna efter så det inte går för fort. Då brakar nog vem som helst som varit en soffpotatis i hela sitt liv. 

Men samtidigt kan jag inte lita på att jag kommer fixa det. Viljan finns, det gör den verkligen. Men jag har aldrig lyckats hittills i mitt liv. Vad är det som säger att jag skulle lyckas just den här gången? Ingenting har ju förändrats mer än att jag kommer upp på morgonen när jag tar min medicin. Jag mår fortfarande väldigt dåligt fysiskt och jag blir sjuk för ingenting. Jag tror inte att det är psykiskt, det att jag blir sjuk. För jag har verkligen varit så i hela mitt liv. 

Nu fick du ett enormt långt svar. Jag hoppas att du kommer se det och att du förstår hur jag tänker. Kortfattat så vill jag verkligen komma ut och börja arbetsträna/ha praktik/vadsomhelst men jag är på riktigt livrädd för att misslyckas ännu en gång.

Alltid trampad på av läkare, FK & AF

Jag vet inte om jag har berättat om det som hände på senaste läkarbesöket. Men det som hände var att jag gick där ifrån helt förstörd och förvirrad. Tidigare läkarbesök hos samma läkare har jag varit nöjd med. Jag gillade han redan från början. Men senaste gången var hemsk. Jag kände mig så otroligt liten och trampad på. I underläge liksom, vilket en ju är hos sin läkare. 


Jag var ju dit för att prata om medicinering. Eftersom jag blev tvungen att sluta pga biverkningar så trodde jag helt enkelt att vi skulle prata om att få prova ny medicin. Men enligt läkaren så fanns det inte fler mediciner (vilket är fel, för det gör det). Han propsade på att eftersom ingen medicin har funkat hittills så behöver jag prova något annat. 

Då sa han att han tyckte att jag skulle arbetsträna. Jag ifrågasatte det och sa att jag inte KAN jobba när jag först och främst inte har någon energi och sen att jag mår för dåligt. Men det förstod han inte. Mer än så kunde jag inte prata för tårarna forsade ner och jag hulk-grät. 
Jag kände mig helt överkörd (som vanligt).

Nu är läget så här att jag väntar på en tid med Navet. Det är en del av arbetsförmedlingen, tror dom jobbar med folk som behöver lite extra stöd. Senast jag hade kontakt med dom så sa den kontakten att jag inte var redo för att börja komma ut i arbetslivet. Jag visste ju det och det var ett enormt misslyckande för mig. 

Min livssituation har inte förändrats ett dugg. Jag kan inte se hur jag skulle vara mer redo för att jobba idag än sist jag pratade med dom. Men eftersom jag söker aktivitetsersättning så kräver FK att jag gör en arbetsbedömning för att se hur mycket jag orkar. 

Och jag är så jävla rädd att åter igen misslyckas. Jag vill inget hellre än att komma ut i arbetslivet och jobba och tjäna egna pengar och bidra till samhället. Men jag vet inte om jag kan. Och jag tror tyvärr att jag kommer misslyckas igen. 
Men är det det som FK vill så varsågoda. Ni kommer bryta ner mig fullständigt. Jag är redan så otroligt svag att minsta lilla bakslag kommer dra ner mig på botten. 

Och för er som inte är ett dugg insatta eller på något sätt inte förstår hur min situation ser ut så kan jag försöka förklara. Jag lovar att ni alla kommer förstå det tusen gånger bättre än vad FK någonsin kommer göra. Försäkringskassan är ett jävla skämt. Där jobbar det folk som tyvärr inte har varken empati eller någon som helst medkänsla för deras klienter (eller vad det nu heter). 

Jag är 28 år i år. Jag har aldrig haft ett jobb. Jag har haft lite olika praktikplatser som jag visserligen har trivts bra på, men som på ett eller annat sätt inte funkat. 
Den enda praktikplatsen som jag varit på en längre tid var Jannes Blommor (som för övrigt var en stor räddning för mig, dom var underbara). Men anledningen till att jag faktiskt var där så länge var för att jag fick skjuts varje dag. 

För det är just precis det där som är en av mina stora svårigheter. Jag har jättesvårt (!) för att komma igång och ta mig iväg. Det är ett stort handikapp för mig som påverkar hela mitt liv. 
Vissa dagar är det superlätt och vissa dagar helt omöjligt. Och jag kan inte förklara vad det är som gör att jag inte kan. Jag brukar säga att det är som en osynlig spärr framför mig. Ibland sitter den helt fast och är omöjlig att rubba. Ibland går den att pressa bort och ibland är spärren helt borta. 

Jag vet att det är omöjligt att förstå för någon som själv inte har liknande problem. Det är många som inte tror på mig och det gör mig så otroligt ledsen. För tro mig - jag vill inget hellre än att fungera och passa in i samhället. 

En annan stor anledning till varför jag inte kan jobba är att jag blir sjuk. Jag blir på riktigt sjuk. Sängliggande dagen efter med feber, huvudvärk och ont i halsen. Så om jag har varit iväg och gjort något en dag så kan jag vara säker på att jag kommer bli sjuk dagen där på. 
Det där kan dock variera. Ibland blir jag bara ännu mer trött än vad jag normalt är och ibland kan jag hålla igång några dagar i rad. Men då är det 100% säkert att jag kommer bli sjuk lika länge som jag höll igång. 

Så här har det varit för mig i hela mitt liv. Men eftersom jag ofta fick skjuts av pappa till skola och praktik så hjälpte det mig otroligt mycket. Sen att jag inte var aktiv i skolan var ju en annan sak. Men jag var iallafall där. 

Jag önskar bara att jag kunde få passa in i samhället och bli förstådd. Jag känner mig så dum och obegåvad som aldrig någonsin har jobbat. Jag har på riktigt aldrig i mitt liv tjänat egna pengar. Visst har jag gjort lite "ströjobb" för en massa år sen då jag sålde bilder och bloggdesigner. Men det var ju ingen inkomst direkt. 

Nu går jag alltså och väntar på att få en kontakt med Navet igen och sen kommer jag ju då troligtvis få göra en arbetsbedömning för att se hur mycket jag orkar (haha). Och sen kontakta FK och berätta att jag åter igen har misslyckats. 

Jag vet att jag inte ska ha en så negativ inställning. Jag vet att jag ska försöka se framåt och att det kanske kommer gå jättebra! En vet ju inte innan en har provat liksom. Men samtidigt har jag aldrig någonsin klarat av något hittills i livet, så varför skulle jag göra det den här gången? Speciellt inte när min livssituation inte har förändrats ett dugg sen jag provade sist. 

Haha, herregud vad långt det blev nu. Men jag har en förmåga att spinna iväg när jag väl kommit igång med skrivandet. Skriva har för övrigt varit något jag alltid älskat att göra. Så om någon känner sig sugen på att hjälpa mig att skriva en bok, hojta! 

Är det någon som orkade läsa igenom allt? Stor eloge till dig! Skriv gärna en kommentar isåfall :) det hade gjort mig glad. Glöm inte heller att kolla in min senaste video på youtube som handlar om fetthat! 

Hejsvejs!


Sjuk som fan och arbetsträning

Det börjar bli jävligt tröttsamt nu. Jag  blev sådär jättesjuk i onsdags. Innan det hade jag haft lite ont i halsen till och från och känt mig hängig. Men efter onsdagens enormt händelserika dag så sa min kropp ifrån. Dels springa som en tok i ny, blöt snö på oplogade vägar, dels blodprov vilket jag aldrig verkar vänja mig vid och sen ett möte om att jag troligtvis ska börja arbetsträna. Så när jag kom hem på onsdagseftermiddagen var jag minst sagt helt slut! 


Jag fick feber den natten och sen har jag alltså varit sängliggande sen dess. Hög feber har jag inte haft, men så pass att jag måste ta alvedon och Ipren. Men det värsta har verkligen varit hostan jag har. Jag har aldrig i hela mitt liv haft hosta av något slag. Eller jo, en gång, men det varade bara i någon dag. Det här har liksom hållt i sig sen i torsdags mer eller mindre. Och för er som är intresserade så är det slemhosta jag har. Förjävla jobbigt och jag har sååå ont i bröstet för att jag hostar så mycket. 

Därför har jag inte heller haft ork till att göra en ny video. Jag lovar att det kommer en snart. Men jag har ännu mindre energi än normalt så jag orkar verkligen inte. 

Det här med arbetsträning förresten, jag tänkte göra ett separat inlägg om det sen. Eller en video. Eller båda. Vi får se! 
Nu ska jag kolla på någon dokumentär på Netflix. 

Natti!


Ny design, denna är bara tillfällig.

Ny design på väg, någon gång!

RSS 2.0
heej