Jag var på ett läkarbesök idag. JAAAA det var jag. Ett läkarbesök som jag sett fram emot under hela hösten. Jag stoppade munnen full med sömnpiller igår för att kunna få iallafall några timmars sömn. Tror dock att dom var lite gamla, för jag blev inte trött alls. Eller jo det blev jag. Efter ett tag. Hur som haver så var det extremt motigt att gå upp imorse. Jag ville verkligen inte. Men jag tänkte att "om jag iallafall går in i duschen så kanske det känns lite bättre". Så jag traskade in i duschen och det kändes inte ett dugg bättre efteråt. Jag ville gå och lägga mig igen. 

Men då satte jag på lite mascara (och vi alla som bär mascara vet om att det inte är så bekvämt att lägga sig dels med nymålade fransar och dels sova med smink). Så jag fick vackert hålla mig vaken.

 

För en gångs skull så gick jag upp i så bra tid att jag var klar ca 10 min innan bussen skulle gå. Snacka om bra timing. Det brukar jag inte ha. Bra timing alltså. NÄÄÄÄÄJZ. Åkte ner på stan och gick till Ackis. Eller jag åkte faktiskt buss. Det är inte ens långt, tar kanske 10-15 min att gå och 3 min med buss. Åker man gratis så gör man. Men jag fick sååå ont i mina ben och blev extremt andfådd när jag skulle gå upp för en liten backe. 

 

Alltsååååå... Min läkare som jag skulle träffa var 15 min sen. Han bad inte ens om ursäkt. Det var en till person med. Tror hon var undersköterska. Men jag vet inte. Läkaren sa att han hade läst litegrann i min journal, men att jag skulle uppdatera honom. JAHÅPP. Denna berättelse kan jag väl utantill vid det här laget. Någon regissör som vill göra film? Jag har hela jäkla manuset i huvudet. Den ni! 
Nej men båda var väldigt trevliga. Tyvärr trodde jag att anledning till mötet var att jag skulle få en sjukskrivning. Tydligen ville inte den läkaren skriva en sjukskrivning. Han sa att jag skulle arbetsträna/ha praktik. Jag sa ifrån, att jag inte KAN. Det gick inte riktigt in så jag ska få tid till en kurator. Min bästa kurator Ruth jobbar ju inte kvar längre. Jag vill ha tillbaka Ruth. Hon var den bästa jag någonsin träffat inom vården under mina 26 år. 

 

Istället för sjukskrivning så pratade vi om medicin. Jag ska nämligen börja med Concerta igen. För er som undrar vad det är, så är det en medicin för oss med AD(H)D. Jag har ju som sagt väldigt svårt för i princip allt och tanken är att jag ska bli lite piggare, få mer energi och få det där osynliga gummibandet som drar mig framåt istället för bakåt. Den effekten fick jag ju i våras under den korta tid som jag började med Concerta. 

 

Så nu ska jag alltså börja med Concerta. Imorgon börjar jag.

Jag skulle få medicinen utskriven, men när jag var till apoteket hade han inte hunnit skicka receptet. Men jag har ju kvar tabletter från i våras som jag faktiskt kan äta upp. Håll tummarna nu mina vänner att det här kommer bli bra. Jag hoppas verkligen det. Nu är jag nervös.