VUXENMOBBING

Låt oss prata om det här med vuxenmobbing. Mobbing som förekommer bland vuxna, med vuxna, av vuxna. Mobbing som mobbing tänker ni och javisst, det spelar ingen roll. Mobbing är aldrig okej oavsett vem det är som utför det. Däremot anser jag att det ändå är en viss skillnad.

Vad tycker du? Kommentera gärna!
Kram och kärlek!


MOLLY TESTAR: Skin roller från Swiss Clinic

Jag har så otroligt länge haft komplex över min hy. Jag har aldrig riktigt haft problem med just finnar och/eller acne. Det är mer stora porer (då menar jag verkligen stora! Kolla bara bilderna här under) som jag har problem med samt pormaskar. Och jag är ju såklart en av dom som inte kan låta bli att klämma. Ajjabajja, jag vet att det är fy skäms att klämma. Men jag kan liksom inte riktigt låta dom där utstickande grejerna va, jag bara måste klämma lite. 

Så här såg min hy ut innan jag började med behandlingen, alltså 2/5.


Som ni ser har jag enormt stora porer vilket jag haft mer eller mindre i hela mitt liv. Och förutom att jag tycker att det är fruktansvärt fult och äckligt (på mig själv alltså, på andra bryr jag mig verkligen inte!) så är det ett helvete att använda smink. 

Hur som helst så har jag länge velat testa en behandling på salong som görs med små små micronålar. Men det har liksom aldrig riktigt blivit av. Sen såg jag den här videon på Helen Torsgårdens youtubekanal och tänkte direkt att DEN DÄR SKA JAG HA! Så jag klickade faktiskt hem en egen som kom till mig igår. Och jag har redan hunnit använda den två gånger. 

Det finns olika storlekar för olika ändamål och resultat. Jag valde 0,5 mm. 

 
Om ca 10-12 veckor kommer jag göra en uppföljningsvideo om hur mitt ansikte ser ut. Om det har blivit något resultat eller om det inte funkade alls. Jag är så himla spänd på att se om produkten kan hjälpa mig. Jag har liksom provat typ allt, nästan. Och ingenting har fungerat. Dyra krämer har varit bortkastade pengar.

Varning för äckliga bilder, men efter behandlingen så förvandlas ansiktet till en jordgubbe.
IN OCH KIKA PÅ MIN VIDEO HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!

 
 

Svar på youtubekommentar

 


Detta är ett svar på en kommentar jag fick (bilden) på ett av mina youtubeklipp. Jag känner att jag förklarar mig lite bättre i skrift så därför kommer det ett sånt roligt inlägg istället för en video. Jag varnar här med att detta inlägg kan bli LÅNGT!
 
Och jag delar upp kommentaren så det ska bli lättare att förstå hur jag menar. Luta er tillbaka, läs och njut. Typ! :)
 
1. Alltså det är en riktigt bra fråga! Grejen är den att tydligen går det ju att ha både bulimi och emetofobi. För visst har du rätt kring vad det är för något. Däremot ser det väl liksom lite olika ut för alla, även om det finns en röd tråd.
 
Jag vet att jag har ett ätstört beteende och jag tänker i princip alltid på mat och min vikt. För mig innebär min ätstörning att jag hetsäter i perioder samtidigt som jag ibland äter ingenting. Samtidigt som jag tränar som en tok för att i nästa stund inte träna alls. Du ser, det blir som en ond cirkel. Nej, jag spyr inte. Jag använder heller inte laxeringsmedel. Därför undrar jag ibland om det är just bulimi jag har och inte någon annan typ av ätstörning.
 
Jag känner lite att det är dumt att sätta mig i ett fack, eller vad man ska säga. Jag är inte sådär superpåläst vad gäller ätstörningar, men det spelar ingen roll. Jag har ett ätstört beteende och det räcker liksom. Att jag säger att jag har just bulimi är för att det står på mitt "papper".
 
2. Vi ser det helt enkelt på olika sätt. För mig är det varken en svaghet eller något negativt att visa känslor öppet. För mig är det en styrka. Jag har faktiskt aldrig stött på någon med samma resonemang tidigare, men alla tycker olika och det är liksom helst okej!
 
Dessutom - det är klart jag kan behärska mig. Det är ju kanske inte direkt så att jag skriker rakt ut eller liknande.
 
3. Såklart att jag ibland misslyckas, jag är också en vanlig människa precis som du.
 
- Tro´t eller ej!
 
Helt ärligt, haha, det du skrev blev så svamligt så jag blir snurrig.
Tyvärr får du inget bättre svar.
 
4. Det är ju inte en själv det är fel på, Samhället är verkligen inte anpassat för alla.
 
Kolla - om vi hade kommit så långt i samhället att det inte längre sågs som något avvikande att ha exempelvis koncentrationsproblem eller dålig startmotor, då hade vi säkert inte heller behövt en diagnos.
 
Alltså är det ju väldigt lätt att känna att det är en själv det är fel på. Resurser och hjälp FINNS JU! Om bara hela samhället öppnade upp för det så hade "vi med diagnos" inte behövt känna oss annorlunda. Det är samhället som gör oss annorlunda. Inte vi själva.
 
Om samhället (exempelvis skolor) hade sett alla som individer med olika behov och förutsättningar så hade inte normen varit "tidiga morgnar - pigg och glad 30 st elever i ett klassrum". Då hade det varit anpassat efter var och en.
 
5. Det var ju precis det som var grejen. Att berätta hur ADD är för MIG. Både positivt och negativt.
 
När du kommer och berättar vad jag istället skulle ha sagt och gjort så säger jag bara en sak:
- Det är lätt att vara efterklok.
 
Om du hade kollat på hela videon så hade du hört mig säga att jag inte alltid har ett logiskt tänkande, även om det såklart känns logiskt för mig i stunden.
 
Och igen - hade du lyssnat och tagit in det jag sagt så sa jag att jag bara vill bli respekterad, inget annat.
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok.
 
Illa upp tar jag inte. Jag förklarar mer än gärna hur jag fungerar. Det är inget jag skäms över utan det är bara så här jag är. Hoppas du (och ni andra) förstår lite mer nu när jag svarat så gott jag kan på frågorna!)
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 
Videon till denna kommentar hittar ni på min facebooksida. Den heter "Att ha en NPF-diagnos". Eller på min Youtubekanal. Sök bara på MOOOLLYS.
 
Kom gärna med synpunkter eller fråga något ni själva undrar över så ska jag göra så gott jag kan för att svara! :)

Idag är jag ett fetto [min medverkan i Metro]

 
 LÄNK TILL ARTIKELN samt LÄNK TILL VIDEON
 
Först vill jag bara säga TACK TACK TACK och åter igen TACK för alla fina kommentarer och all respons jag har fått. Det värmer verkligen och det känns grymt att kunna nå ut till så otroligt många som jag lyckats göra med min video och min debattartikel. Tack till Metro som kontaktade mig och frågade om jag ville skriva för dom. Tack till alla som på ett eller annat sätt hört av sig <3

Självklart, när man når ut till alla dessa människor, så får man ju på något sätt acceptera att det finns idioter. Däremot har jag nog faktiskt inte fått någon speciellt elak kommentar. Folk har skrivit en massa strunt och blandat in hälsa. Sen har den diskussionen varit igång. Men dessa människor som säger att man visst måste tänka på hälsan, dom har helt enkelt inte förstått mitt budskap. Så, därför orkar jag helt enkelt inte ta upp det dom babblar om eftersom det inte har med min video och artikel att göra!

Så igen, otroligt mycket tack <3
 

Ihop med Josefin (en fast blick)

Spola fram till 24:06 och lyssna på det problemet. Återkom sen hit igen!
 
Kort och gott handlar det om en relation där ena parten är deprimerad. Och innan jag börjar ifrågasätta och säga ifrån så tänkte jag berätta lite översiktligt om hur det är att leva med depression eftersom jag verkligen känner igen mig i det som beskrivs i avsnittet.

För några år sen insjuknade jag i en depression. Ja, jag är frisk idag. Ja,jag kan fortfarande få skov och må dåligt. MEN, jag kallar mig frisk då jag är långt ifrån hur jag mådde då. Och det är något jag själv kommit fram till. Iallafall, för min del (det är såklart olika för alla) blev jag oerhört nedstämd. Så pass att jag hade självmordstankar. Det var aldrig på tal om att jag skulle begå självmord. Det var jag på tok för rädd för (rädd för smärta, rädd för blod och rädd för att spy). Men tankarna fanns där. Jag ville bara bort från verkligheten. Jag kände mig också väldigt ensam och att ingen tyckte om mig. Jag tappade alla mina intressen för att jag inte hade någon ork till att göra något annat än att försöka leva dag för dag. Minut för minut. 
 
När man är deprimerad (alltså, jag talar fortfarande utifrån mitt egna perspektiv, samtidigt som jag vet att det här är vanligt förekommande) så kan man utifrån ses som väldigt egoistisk. Allt kretsar till den deprimerade (sjuka) personen, vilket det på ett sätt också gör. Därmed inte sagt att personen kan ha känslor. I mitt fall var det så pass att mina känslor kanske var alldeles för starka. Speciellt dom "negativa" känslorna. 
 
Jag vet att det är svårt att se det från ett perspektiv man själv inte varit med om. Vissa tror sig veta hur det är, men jag tror aldrig att man kan veta innan man själv har upplevt det. Man kan självklart förstå och föreställa sig hur det kan vara, men mer än så... Nej. 
 
Hur som helst - för att återgå till avsnittet.
 
Josefin säger direkt hur hon känner vilket är att "personen kanske behöver stå på egna ben". Så långt är jag med och jag har full förståelse för det. Det är nog allt annat än lätt att leva med en partner som har en depression. Som den friska partnern i förhållandet så kan man ju tyvärr få stå ut med en del skit. Och det är såklart aldrig okej. Oavsett hur dåligt ena personen mår så är det inte en ursäkt för hur hen behandlar sina medmänniskor. Det är aldrig okej. Däremot kan sjukdomen vara en förklaring till hens beteende. 
 
Är ni med så långt? Bra!

Quetzala säger att det blir som ett slags medberoende, vilket jag håller med om. Under tiden jag var som sjukast så kunde jag enbart fokusera på mig själv. Jag hade nog med att orka gå upp ur sängen och om jag lyckades göra det kunde jag sitta och gråta en hel dag för att sen börja om nästa dag på samma sätt. Minsta lilla mothugg eller något som helt enkelt inte passade mig kunde få mig att bli helt förstörd. Det gjorde ju såklart att min älskade underbara pojkvän tassade på tå runt omkring mig. Han har alltid funnits där för mig och stöttat vilket jag är oändligt tacksam över. Det må låta krasst, men utan honom hade jag verkligen inte varit där jag är idag. Men det har ju såklart fått konsekvenser på HANS mående. Jag vet att jag inte alltid var den perfekta flickvännen. Jag vet att jag kunde vara väldigt elak och egoistisk. Men jag kunde samtidigt vara väldigt öppen med att prata om hur jag kände eftersom jag kände mig så trygg i det. 

"En depression är ju egentligen som att man är tre personer i en relation" - Kristin Kaspersen

Vänta lite. Stoppa bandet och lyssna på citatet en gång till. HUR kan en depression vara flera personer? En deprimerad person är fortfarande precis samma person som innan hen blev sjuk. Hen är även samma person när hen är sjuk. Det har ingenting med personligheter att göra, även om man utåt sett säkert kan uppfatta det så. Jag säger inte att det är fel att uppfatta en depression på det sättet eftersom alla uppfattar saker olika och så långt är det ju såklart helt okej. 

"Att han väljer depressionen istället för att välja dom, så väljer han den relationen" - Kristin Kaspersen
 
STOPP IGEN! Nu börjar jag bli otroligt upprörd och provocerad. Jag kan nog tala för 99,9% (finns säkert någon som inte stämmer in på detta) av alla människor som insjuknar i en depression att det inte är något som dom har valt. Jag tror inte att någon frivilligt väljer att bli deprimerad. Så att påstå att den här personen skulle välja depressionen före sin partner, det är helt sinnessjukt att uttrycka sig så. 

Är man i en depression så har man inte ett logiskt tänkande. Man menar nog aldrig att vara besvärlig, elak och självisk. För mig var det som så att allt jag gjorde fick ju såklart sina konsekvenser och dom fick jag ta. Absolut. Men mitt agerande gick såklart också ut över folk i min omgivning och den ångesten jag kunde få när jag insåg att jag sårat någon, den ångesten önskar jag inte att NÅGON skulle få uppleva. 

Därmed fortfarande sagt att känner man att man inte orkar vara i en relation tillsammans med någon som är deprimerad så behöver man inte det. Man är aldrig tvingad till att vara i en relation man inte mår bra av, även om man älskar personen i fråga och vill att hen ska må bra. Självklart måste man även tänka på sig själv.

Resten av deras samtal kring detta håller jag i det stora hela med om. 
OM man som anhörig känner att man har viljan och orken att hjälpa och stötta den sjuka personen så är det jättefint. Men man ska aldrig någonsin tvinga iväg någon till exempelvis en psykolog eller propsa på att hen ska prova medicin. 

För min del (igen) så fick jag enormt mycket hjälp från mina närmaste och det var med stöttning av dom som jag tog mig till en psykolog och sen fick träffa en läkare som hjälpte mig att komma igång med medicin. 

Nu orkar jag inte kommentera det här mer. Jag har framfört mina åsikter och tankar.
Hejsvejs!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0