Jag träffade Sandra en liten stund på stan och det var väldigt trevligt. Jag är helt slut i kroppen redan. Benen värker, haha. Vi var jätte några på dansen dessutom. Men det var bara väldigt väldigt skönt. Inte för att vi är speciellt många men det är alltid skönare att vara bara några stycken. Vi har lagt på ännu mer på koreografin och det kommer nog bli riktigt snyggt när den är klar. Får se om jag orkar filma imorgon. Kanske, kanske inte! 

----

(Jag kommer ångra mig som fan typ direkt efter att jag har publicerat detta inlägg!!)

Här kommer den bittra sanningen. Jag spänner ut magen på vänstra bilden, och bilderna är fotade på kvällen då man är som mest uppsvullen. Men jag tycker inte att man ska behöva skämmas över sin kropp. Jag har enorma komplex över hela min kropp. Det enda jag är nöjd med är väl mitt hår och min ögonfärg. Annars avskyr jag allt extra daller. Men jag har börjat inse mer och mer för varje dag att jag slösar bort min tid åt att fundera för mycket på mitt mag-daller. JA! Jag är knubbig. Men vad spelar det för roll?

Därför tänkde jag visa dessa bilder.
Jag ser ut som en jag-vet-inte-vad i ansiktet och ja.. Kolla själva. Jag är go, glad, mullig och knubbig. Men jag har (oftast) ett snällt inre. Och det är väl det som är viktigast? Utseendet är inte allt. Det är mycket, men absolut inte allt. Det är ju inte utseendet som skapar våra personligheter.

Skitsamma. Jag tar inte åt mig av folk som säger att jag är tjock osv. JAG VET JU REDAN OM DET!!
Dock tycker jag synd om de människor som orkar lägga ner energi på att kalla folk för tjocka osv.