Känsligt att prata om psykiska sjukdommar?
Till skillnad från till exempel cancer, hjärtsjukdomar osv. Vad är det egentligen för skillnad?
Och hur kommer det sig att det fortfarande är "tabu" att prata om psykiska sjukdommar?
Jag och en vän diskuterade detta. Vad det egentligen är för skillnad mellan att till exempel ha cancer eller depression. Båda två är sjukdommar som oftast går att bota. Den ena lättare än den andra. Men det är ändå sjukdommar. Varför är folk mer rädd för psykiskt sjuka än de som har till exempel cancer?
Jag förstår om man tänker på typ mördare osv. Men om man tänker efter, hur många av alla människor är egentligen "mördare"? Våldtäcksmän osv, ja dom är psykiskt sjuka. Men om vi glömmer just dessa människor för stunden och riktar in oss på de mer "vanliga" psykiska sjukdommarna så som depression, destruktivitet, borderline, schizofreni osv. Vad är det som gör att vi är rädda för dessa sjukdommar?
Det jag tror är att folk som inte har kommit i kontakt med dessa sjukdomar (antingen genom familj, släkt, vänner osv) eller inte vet så mycket om dom utan bara har hört talas om sjukdommarna är rädda för vad det är och därför väljer att inte prata om det.
Jag menar, det pratas inte ofta om folk med psykiska sjukdommar men det pratas betydligt mycket mer om de som har andra sjukdommar. Det tycker jag inte är rätt. Sjukdom som sjukdom. Oavsett vad man har för sjukdom så är man ju lika mycket värd som vem som helst.
...är något jag ofta blivit.
På ett sätt förstår jag varför.
När man är sjuk (som jag nu i depression) så måste man prioritera sig själv i första hand. Man orkar inte alltid hjälpa, stötta och ställa upp på andra eftersom att det kan vara otroligt krävande. Därför kan man nog bli kallad egoistisk. Men mår man inte bra själv och knappt orkar ta tag i sig själv så är det oerhört svårt att dessutom orka hjälpa andra. Jag har själv varit med om detta så jag vet vad jag pratar om.
Jag önskar att det ska bli lättare för alla att kunna prata om sina psykiska sjukdommar. Att förstå att man inte är en sämre människa som alla är rädda för. För så är det inte. Folk som är rädda är de som inte har någon aning om vad det egentligen är för sjukdom. Jag har mött många personer som har tagit avstånd från folk med psykiska sjukdommar och det är skrämmande. Det är nästan pinsamt. Men samtidigt så förstår jag att man kanske blir rädd om man inte vet vad det är för något. Det är väl kanske naturligt att reagera så? Jag tror det.
Jag hoppas att det blir någon förändring på detta!
Att folk ska inse att man inte är "dum i huvudet" om man har en psykiskt sjukdom eller att man inte ska se personens sjukdom utan att man borde lära känna personen först. Alla är vi individer som reagerar olika på samma sjukdommar.
De där är inte sant. Inte i den världen jag lever i. Jag har på papper, på riktigt, i verkligheten diagnoser till skillnad från dig som verkar tycka att de är skitläckert med olika diagnoser.
Vill du veta vad jag menar? Självkart. Har man PTSD vill man INTE vistas bland folk, har man emetofobi så vill man INTE äta snabbmat då de ökar risken att spy. Och framförallt så går man INTE på krogen och dricker alkohol, då man både träffar människor väldigt nära inpå och ökar riskerna stort med att spy.
I min släkt har många opererat sig för bröstcancer, de är inget vi pratar om. Däremot att jag är sjuk pratar vi om. Din sanningen är inte allas sanning, tänk på de.
SLUTA för fan kalla dig själv sjuk, psykiskt sjuk osv. TA TAG i ditt liv istället. Tror du på fullaste allvar att du kommer att kunna leva ditt liv som du gör idag? Käka skräpmat alla dagar i veckan, inte jobba, inte ta åt dig någon kritik som någon skriver, bara tro att de är avundsjuka, bara sitta och göra totalt värdelösa saker hela dagarna. Du är för fan 21 år! 21 år!!!!
Ang din viktnedgång. Vilken viktnedgång? Du äter en kost som säger att du vill gå upp i vikt dagligen. När du har din nyttiga vecka så får du ändå unna dig saker. WHAT?? Hur går de ihop? Öppna dina ögon för fan! Du kommer aldrig att kunna gå ner i vikt om du äter som en elefant. De måste du förstå.
Herregud. De enda jag försöker få fram är att du inte kan gömma dig bakom några påhittade diagnoser. Visst, en läkare kan säkert säga "jaa, om du är så rädd för att spy så kanske du har emotofobi", men du har inte de. Många som faktiskt har de diagnoserna du påstår dig att ha är det folk som har, på riktigt, som tar extremt extremt illa upp på de du skriver. De är omöjligt att ha dina diagnoser men ändå leva som du gör. Du är möjligtvis hypokondriker, men vafan, säg de istället då! Hitta inte på saker som du skriver om på internet, de kommer att stå kvar här i all evighet.
Om du, mot förmodan, tar den här kommentaren som ett uppvaknande så kommer du kanske att förstå att du inte är sjuk. Vill du vara sjuk? Är du inte tillräckligt speciell annars eller?
Spara den här kommentaren som ett minne, för den dagen du vaknar upp ur ditt ide kommer du att förstå att de här är sanningen :)
